Hej Hej

#0 Nu lättar vi ankar

2009-04-20T12:39:00.000-07:00

Har Café Opera kvar sin tårtbuffé? Slog mig häromdagen att den eftermiddagen jag tillbringade där som ung på allvar kan vara den bästa dagen i mitt liv. Konceptet var: här har ni ett tio meter långt bord av tårtor, glass, kakor och saft, ät så mycket ni orkar. För mig, som inte hade några andra fritidsintressen än socker fram tills någon gång i 20-årsåldern, resulterade det i en mer osund mateufori än den i Canneloni macaroni. Min eftermiddag där var vad Fear & loathing in Las Vegas hade varit om det var Kakmonstret i Mupparna som hade skrivit den.

Allvarligt, man vet att man har tappat greppet om tillvaron när man ser sig själv utifrån stå och "operera bort" marsipantäcket från en prinsesstårta för att klä in en mindre mättande bit i det och på så sätt maximera sockerintaget utan att bli onödigt mätt på grädde och tårtbotten. Det är samma teknik som Buffalo Bill använder i När lammen tystnar när han syr upp en strumpbyxa av kvinnohud att trä över sin egen underkropp. Det är också läge att se över sin livssituation när man börjar tänka i banor av "är mandelkubb en bra downer?" för att man behöver "vila ett slag" innan det är dags för desserten bestående av en "glassbomb" på husets alla glassorter och suketter som strössel.

Det är inte rimligt att bjuda in ett barn till en sådan tillställning, det ger en så skev bild av livet. Jag lovar att alla människor som besökte den där tårtbuffén som barn är mer eller mindre olyckliga i dag. Man går på den där tårtbuffén och tänker att "det är alltså så här det är att vara vuxen", sen växer man upp och inser att livet är lite mindre tårtbuffé, lite mer någon gammal lapskojs som hunden varit på.

Det är därför hela fenomenet med "en lycklig barndom" är så överskattat. Om ens största problem som barn är att Super soaker 900 tappar lite i precision på medeldistans, då har man en otrevlig överraskning framför sig. Det är som med charterresor. Har man "försolat" lite innan kan det nog bli en trevlig vecka. En lycklig barndom, däremot, är ju ett gäng full britter som åker ner helt oförberedda och lägger sig på stranden iklädda shorts och fiskarmössa och bränner sina blekfeta magar så jävla ordentligt att de måste ligga under blöta handdukar på hotellrummet resten av veckan.

I morgon ska jag f.ö på mitt livs första besök hos en kiropraktor, en milstolpe i varje människas liv. Enligt mina källor är det i stort sett en kvinnlig Hulk Hogan jag har bokat in mig hos (vilket fortfarande är typ en köttig belgian blue-best med basröst, hetsig motorik och en hårig penis, och som – om andan faller på – när som helst skulle kunna brotta ner mig, koppla ett grepp och prutta mig i ansiktet. Kort och gott en Marit Paulsen med kiropraktorsutbildning). Kan bli en bra dag.

Nu räcker det med allt. Tack ni som har orkat läsa! Hej då

#1 Phrisyren

2009-04-14T23:52:00.000-07:00

Jag skriver till er för att meddela att Phil Spectors frisyr har blivit ledsen. Det är ingen rolig sak att ta till sig, det vet jag, men vi kan inte längre blunda för problemet. Låt oss inte göra om misstaget vi gjorde med Rwanda 1994. Phil Spectors frisyr har blivit ledsen och något måste göras.

Här är Phil och frisyren för något år sedan, övertygade om att de inte kommer att dömas för mord:

Här är Phil och frisyren häromdagen, dömda för mord:

Frisyren har blivit ledsen och nu vill jag veta hur vi ska reda ut det här. Vem ska trösta Phil Spectors frisyr?

#2 Olika slags porr

2009-04-14T12:46:00.000-07:00

Samtliga av männen på min pappas sida av släkten är så old school-torra att de skulle kunna vara hämtade från en journalfilm. Det är den typen av män som typ sover i kostym, läser böcker om klassiska schacköppningar i 50-talets Sovjet och anser att det inte har producerats ett enda lyckat musikstycke på över 200 år (bortsett från vissa av Karl Gerhards kupletter).

Det är därför alltid lika trevligt att se dessa män interagera med sina barn. Det är generationsklyfta så stor att det för normala människor skulle vara som att försöka kommunicera med en homo erectus.

På påskafton berättade en av dem – den torraste, stramaste, mest excentriska av dem alla, alfahannen verkligen – om ett förbund han ingått med sin son där sonen lovat att ta till sig det pappan refererade till som "god kultur" i utbyte mot att fadern skulle göra detsamma enligt sonens definition. Till deras första kulturbytarkväll hade pappan valt "ett mindre känt verk" ur den franske satirikern Jacques Tatis repertoar. I utbyte mot det, berättade han, hade sonen valt "en film som jag tror hette Barb Wire med någon Pamela Hinderson i huvudrollen".

Tänk den kvällen! Det är ju en filmkväll så dysfunktionell att Universal kommer köpa loss rättigheterna för att basera nästa The Ring-film på den. När pappan sitter där, helt ovetande om vad han ska se, och så dyker Pamela upp och typ kväver en mordmisstänkt med sina pattar för att få ur honom informationen hon vill ha.

Speaking of tveksamma fadersgestalter. Jag gick igenom en gammal bildmapp på datorn för ett tag sen och hittade dom här två godingarna.

Den här tjejen satt med sitt sällskap på en klubb vi var på och såg så okomplicerat roliga ut att jag frågade om jag fick ta en bild. Det som borde hända i det läget är att hon säger antingen "ja, okej" eller "nej, gå härifrån". Det som inte borde hända är att hon helt utan förvarning vänder sig mot kameran – en billig liten kompaktkamera – och börjar suga av sin ölflaska på ett sätt så jävla vulgärt att David Lachapelle hade blivit illa till mods. Efter det var jag homosexuell resten av helgen.

Tänk om hon skulle försvinna senare under kvällen och det här skulle vara de sista bilderna på henne. Det där inslaget i Efterlyst då Hasse Aro tar upp hennes fall och säger att de har fått in bilder från kvällen, så dyker det där upp och skapar oro i landet.

Speaking of tveksamma fadersgestalter 2. I går hittade min flickvän och hennes rumskompis en tjej de andrahandshyr sin lägenhet av – och vars möbler de använder – på internet. Standard i sådana här lägen är väl att man hittar någons blogg eller reklamjobbsportfolio eller dylikt. Inte den här gången.

Istället var det en sida där den här tjejen säljer trosor, strumpbyxor och godisklubbor (!) som tillbringat tid i eller intill hennes va-jay-jay, komplett med bilder och textbeskrivningar av hur hela bearbetningsprocessen går till. Så för den som aldrig varit med om det kan jag tala om att det är en extremt kuriös känsla att se en tjej ligga och pissa ner ett par trosor i en säng man sover i med jämna mellanrum.

Jag tänker inte återge formuleringarna från hennes "säljiga" texter här, det är FÖR smaklöst verkligen, men jag kan säga såhär, det finns några ord ur det svenska språkets som för alltid är förstörda för mig, typ "mums", "lukt" och "mys".

Däremot förtjänar hon alla typer av Guldäggspriser världen över för att hon i en reklamtext för en av sina produkter, på fullaste allvar (verkligen helt utan ironi), använde formuleringen "har en subtil lukt av anus".

Speaking of tveksamma fadersgestalter 3. Allvarligt, vad hände egentligen under Wahlgrenbarnens uppväxt? För den här bilden är inte resultatet av sunda hemförhållanden. Det här är det mest besvärande en samling pixlar någonsin har format.

#3 Staden mellan broarna

2009-04-08T01:42:00.000-07:00

Innan vi lägger ner här tänkte jag ägna ett inlägg åt stadsdelen Gamla stan i Stockholm. Gamla stan är en plats där den nyfikne kan: titta på hus som är gamla, fota hus som är gamla (hålla upp armarna i en smal gränd) samt urinera på hus som är gamla. Det är en också plats dit turister (mindre attraktiva människor med magväska) från hela världen (Tyskland) vallfärdar (bilar upp) för att "känna historiens vingslag" (köpa en t-shirt med vikingatryck för hela familjen att spilla ketchup och glass på). Det är dessutom – bortsett från samtliga delar av Göteborg – den mest överskattade stadsdelen i Sverige.

Förutom turisterna är ju de enda som besöker Gamla stan bleka hårdrocksbenrangel i råttfärgad hästsvans som tar pendeln in från Upplandsväsby för att besöka antingen Sound pollution, Seriemagasinet eller Science-fiction-bokhandeln (gärna hela trojkan). Plus enstaka gycklare på jakt efter någon färgglad ravebyxa att göra volter i (samt en och annan trollegumma som säger tittut för att få sin aura fotograferad).

En vanlig dag är det så mycket troll, vättar, pysslingar, trollpackor och övriga "ockulta" väsen i Gamla stan att det är oklokt att ge sig in utan svärd och sköld. Att gå över Vasabron är som att gå igenom garderoben till Narnia. Allvarligt, gå in på Science-fiction-bokhandeln en lördag – man skulle kunna göra en dokumentärfilms-remake på Sagan om ringen-scenerna från Mordor där inne. Varelserna i den bokhandeln är otäckare än varelserna i böckerna i den bokhandeln. Men Sound Pollution (den mörka lilla hårdrocksgrottan på Stora Nygatan) är ändå värst. Sound pollution måste vara den enda platsen norr om Afrika där kannibalism fortfarande är ett utbrett problem (alla stammar i Afrika är kannibaler). Affärsexpediten där är ju i princip en kentaur.

Jag är relativt säker på att det inte finns en enda värdig produkt mellan slussen och riksdagshuset. Det är bara tarotkort, Lordi-affischer, ravebyxor, böcker om hur man besegrar en drake, "svärd", fladdermusvingar, Nifelheim-album osv. Det är som en Kiviks marknad för människor med acnebesvär. Med den skillnaden att man på Kiviks marknad betalar i kronor, medan den officiella valutan i Gamla Stan är guldmynt som bärs runt i en liten läderpung.

Och, allvarligt talat, vems idé var det att låta Åsa-Nisse stå för stavningen? Det är inte en pilsnerfilm vi bor i. "Staden" är "sta'n" lika mycket som "vattnet" är "drickat" och mannen bakom kassan på Ica är "Grosshandlare Andersson".

#4 Söndagen den 29/3 2009

2009-03-29T14:55:00.000-07:00

Det har blivit mycket simhall redan, men det här måste bara bearbetas. I dag – en söndag – var jag på Eriksdalsbadet – ett kommunalt bad – och simmade. Det var något av det absolut värsta jag varit med om under 2009. Allvarligt, det var som en jävla Woodstockfestival där inne. Halta, lytta, "cp-barn", faktiska cp-barn, en tatuerad man som låg och skrattade i vattnet, hundratals överviktiga kroppar som var alldeles för uppspelta för samhällets bästa, vuxna män som "busade" i "lekhörnan", människor som raggade, människor som moonade, människor som raggade genom att moona, och riktigt mycket smuts. Kort och gott arbetarklassen.

Och då var det ändå värre inne i duschrummet. Att kliva in där var som att kliva in på ett zoo, bara en myriad av ljud, syner, lukter man aldrig tidigare mött. Högljudda yl från något djur som definitivt inte var en människa, folk som svingade sig fram i lianer, pruttar, en långhårig indian som gjorde en riktigt långsam, episk tolkning av "Sweet child o'mine" för sig själv, avvikande bröstvårtsantal, människor som gick på alla fyra, det där lilla barnet från Omen-filmerna, smuts på golvet som trotsade all logik, typ hö, och en riktigt kraftig svettlukt. Kort och gott arbetarklassen.

Jag är relativt säker på åtminstone några av familjerna som var där i dag var av typen "levande döda".

Men finalen var ändå det som gjorde hela besöket så oförglömligt. Jag hade kört min timme i vattnet – bland alla barn, utvecklingsstörda och övriga som urinerat i bassängen – och gick upp för att få komma därifrån. Då visar det sig att medan jag har simmat har någon varit framme och (håll i hatten nu) stulit min handduk. Och det var garanterat inte någon som hade råkat ta fel, i sådana fall hade det legat en liknande handduk på den avskilda bänk där jag lämnat min. Det gjorde det inte.

Vem gör så! På allvar verkligen, vad är det för en liten, liten människa som rymmer från en simhall med någon annans blöta gamla HANDDUK. Vad är det för ett liv man lever då? Vad ska man göra med den, sälja den? Jag vet inte vad svarta marknaden-värdet är på ett begagnat Rusta-badlakan, men det är nog inte någon Tony Montana-tillvaro han har att se fram emot direkt. Det är inget man kan dra sig tillbaka på, bara skicka ner den där handduken till något skatteparadis och tillbringa resten av sitt liv i en solstol med drinkar serverade i kokosnötskal. De kommer inte att bygga handlingen i nästa Oceans eleven-film på den här kuppen.

Vad kan motivet vara annars, ta hem och använda den? Det är ju ännu deppigare.

Först försökte jag leta en stund, virrade omkring där som kvinnan som blivit av med sin cykel i Gitarrmongot, bara frågade främmande människor om de hade "sett min handduk". Sen gav jag upp, torkade mig med en t-shirt och gick hem och satte punkt för ännu en dag av livet.

#5 This town ain't big enough for the both of us

2009-03-26T09:55:00.000-07:00

Vi är två personer i Sverige som delar mitt namn. Den ena är jag, den andra är en 50-årig tecknare som också bor i Stockholm. Av någon anledning leder det här till mer missförstånd och förvirring än i en gammal Inga Gill-fars. Jag vet inte om det beror på att det är ett relativt ovanligt namn och att folk utgår att det bara kan finnas en person som heter så, på samma sätt som jag antar att det måste vara jobbigt att vara "den andre Boutros Boutros Ghali", men allvarligt, så svårt KAN det inte vara.

I dag var jag tvungen att ringa till Handelsbanken för att jag fått den andre Jonas löneavier utskickade till min adress, vilket ledde till det mest förvirrade telefonsamtalet genom alla tider.
– Hej, jag har börjat få avier skickade till min adress som egentligen ska till en annan person med samma namn som jag.
– Okej, så den andre Jonas får dina pengar?
– Nej, han får sina pengar, men jag får breven.
– Okej, och du ska ha pengarna?
– Nej, jag ska bara inte ha posten.
– Okej, men ni bor ihop?
– Nej?
– Vad vill du egentligen?
– Att ni ska ändra den andre Jonas adress i era register.
– Nu förstår jag inte. Vem är du?

Hon frågade vem jag var så många gånger att jag gick in en existensiell kris där någonstans halvvägs in i samtalet och började fråga mig själv vem jag är – egentligen. Som om hon skötte sina bankärenden enligt Sokrates filosofi om frågor som undervisningsmetod. Sen fortsatte det så tills samtalet ballade ur fullständigt och hon i princip började tala i gåtor.
– En man med ett konto är en man med adress?
– Jag vill bara inte ha den andre Jonas post.
– Post du sa, post du få, men vem är hästen i berget?

Det var som en byråkratversion av Michael Douglas-filmen The game. Det sista jag hörde innan jag la på var något om att "vi är blommor i filmen om oss själva".

En annan klassiker är folk som har kollat upp hans namn på Eniro och istället hittat mig. En gång i vintras ringde författaren Unni Drougge (är jag relativt säker på att det var) och skrek på skånska. Det är ett samtal man inte vill ha under någon tid på dygnet, men det är speciellt oönskat en helgmorgon kring sjusnåret. Dessutom förstod hon aldrig riktigt att jag inte var den Jonas hon sökte. Vad jag än sa trodde att det var den andre Jonas som skojade med henne. Så vi tillbringade några riktigt dysfunktionella minuter tillsammans, Unni och jag, där jag sa typ "du har ringt till fel Jonas, personen du söker har ett annat nummer" och hon bara gapskrattade in i luren så högt att det enda som hördes på min sida var ett distat brus.

Det var som sådana där mobilsvarsmeddelanden man (jag) får från sina föräldrar där det bara är flera minuter av "Hej, det är mamma... Jonas? Hallå? Sluta fåna dig nu. Hallå? (pappa kommer in i bakgrunden och frågar vad som händer) Nej, Jonas håller på och låtsas att han är en telefonsvarare. Jonas? Vad larvig du är. (börjar bli arg) Jonas! Om du inte säger något nu så lägger jag på!" Några sekunders tystnad, följt av en uppgiven suck, sen lägger hon på. Det är väldigt fascinerande att lyssna på, som ett spoken word-nummer framfört av någon kvinna som typ "talar till sin ofödde son", en liten inblick i hur det är att absolut inte förstå.

I gymnasiet dök det även upp någon kille som hette Jacob och hade ett efternamn som liknade mitt. Han gick i några veckor, arbetade upp en riktigt ordentlig skuld i cafeterian och hoppade av. Den skulden skrevs sedan över på mig. Det måste vara någon defekt hos äldre människor, att de växte upp under en tid då det bara fanns en person per namn och man visste att Pelle, det var han med kepsen i gärsgår'n bredvid, Kalle var den eventuellt lite sinnesslöe pojken som jagade duvor på torget, och Fia var den harmynta skomakardottern. Och sen har den världsbilden stannat där.

Problemet är också att den andre Jonas ägnar sitt liv åt sådana saker som att ta sig an rollen som "Stor-råttan" i någon tecknad film och sätter sitt – vårt – namn på det. Ett till sådant karriärsdrag från hans sida och det blir bögporr för min del.

#7 Freaks på film

2009-03-20T08:50:00.000-07:00

Under senaste veckorna har jag sett några av filmhistoriens mest klassiska freakfilmer: Mask, Elefantmannen och Freaks. Så i brist på annat kommer här en liten guide till missbildade människor på film.

Mask

Mask handlar om Rocky Dennis, en liten pojke med ett stort hjärta och ett ännu större huvud (allvarligt, det ser ut som någon satt ögon, mun och näsa på en torso), och hans knarkande mamma, spelad av en fräck Cher i mc-jacka. Tillsammans har de en "vi mot världen"-inställning som mest går ut på de säger "Vad är det med er då? Har ni aldrig sett en marsian förut eller!" till alla människor som stirrar på Rockys ansikte. Det har de inte.

I övrigt handlar filmen mest om hur Rocky, Freakozoiden som jag kallar honom, blir kär i en blind tjej på kollo. Det är tur att blinda människor inte kan se den episoden, just det måste ju vara varje synskadad människans största rädsla, att falla för någon som verkar trevlig och normal, utan att veta att man är tillsammans med ett ansikte så otäckt att det skapar sömnproblem hos barn, hundar och andra svaga individer.

Freakfaktor: Relativt låg. Själva ansiktet ser ju som om den översta delen av en totempåle vaknat till liv och sedan hoppat ner och satt sig på en människa, men resten av kroppen är normal.

Elefantmannen

Den sanna berättelsen om John Merrick, en ung man som mot sin vilja var del av en freak show i det viktorianska London. John fick även en revival på 80-talet när Michael Jackson försökte köpa hans skelett för att han var "så intresserad av Elefantmannens livsöde" (ville ta med det ut på stan för att få fram "fula kompisen"-effekten och själv framstå som den mer attraktiva i sällskapet).

Själva filmen är bland det absolut sorgligaste som går att se. Scenen när han är nervös inför tebjudningen och tar på sig finkläder och går omkring och ojar sig i sitt rum med samma röst som min mormor har när hon pratar för sig själv om "ditten och datten", och han är glad för första gången i sitt liv, för att sedan bli överfallen av det där fyllot, det är på allvar det mest hjärtskärande jag har sett i hela mitt liv.

Freakfaktor: Hög. Allt på hans kropp är vanställt utom, ja, "snabeln", vilket måste vara första gången i människans historia som den kroppsdelen faktiskt ser naturlig i sammanhanget. På det stora hela är han dock vanskapelsernas Mona Lisa. Jag vill i synnerhet slå ett slag för ryggen. Den är så in i helvete otrevlig att man skulle kunna forma ett missbildningarnas "gyllene snittet" efter den.

Freaks

Den är ju bra redan i titeln. Och med taglinen – "Can a fully grown woman truly love a midget?" – är det ens nya favoritfilm. Handlingen kretsar kring en ambulerande freak show på 30-talet och människorna som reser med den.

Freakfaktor: Helt oövertäffbar. För det första för att den till skillnad från de andra två faktiskt innehåller riktiga freaks, inte skådespelare med mask. För det andra för att dessa freaks är så vanskapta att filmen totalförbjöds under flera år och anklagades för att ha lett till att en kvinna som såg den fick missfall, vilket för övrigt måste vara det bästa rättsfallet i modern historia. Att hon på allvar trodde att synen av en kvinna i skägg var så stötande att fostret automatiskt avled i magen.

Dessutom har filmen ett 3 freaks/bildruta-minimum som står sig under i princip hela filmen. Varenda scen är som ett fyrverki av vanskapta kroppar: I ena hörnet rullar det runt någon man utan armar och ben och med torson inpackad i en kudde och tänder en cigarett med munnen. Bredvid honom står skäggiga damen och dansar med något slags "hälften människa, hälften tumgubbe"-filur som måste bära klänning för att inkontinensproblemen är så kraftiga. I bakgrunden springer det omkring en man utan underkropp på sina händer och skrattar okontrollerat. Och i centrum står en tysk 45-årig dvärg med en 7-årings kropp (Hans) iklädd kostym och konverserar med kvinnan han älskar. Allt till tonerna av gammaldags cirkusmusik. Kort och gott det bästa från alla världar.

Jaha. Det är ju inte ett inlägg man skulle hitta på Carl Bildts blogg det här. Om inget annat får man väl ge det det.

#8 Sveriges Andy Kaufman

2009-03-16T13:03:00.000-07:00

Jag kan inte släppa att dottern i Svensson Svensson var inbjuden som komiker till Sveriges första roast. Allvarligt, det är som om Comedy central skulle göra sina program med typ Carlton från Fresh prince in Bel air och katten i Sabrina tonårshäxan som roastare. Vilka kommer att vara med kommande veckor, "Nisse pisse pärongpung" från Rena rama Rolf? Han med nackkragen i Beckfilmerna? Eddie Meduza? Kanske att Inga-May Hörnberg dyker upp som Skurt och kallar Peter Harryson för en tjockis?

Googlade för övrigt Errol Norstedt/Eddie Meduza nyss. Han verkar ju ha varit helt sinnessjuk. Bara en sådan sak som att han gav ut någonting i stil med 900 visor på dryga 90 album och kassetter som alla handlade om att runka på den svenska landsbygden. Det är hängivelse ändå. Bland dessa album finns tidlösa favoriter som "Hitler på dansrotundan", "Göran Persson är en galt" samt sexton volymer av skivan "Alla tiders fyllekalas!", de flesta av dem inspelade i hans egna studio, "Studio Ronka".

Spridda över dessa skivor finns alla klassiska visor: "Kliar mig i röven" (vardagsrealism), "Vresa upp fetta kärringajävel" (passar vid till exempel förlovningar och dop), "Heil Hitler" (om diktatorn Adolf Hitlers liv samt en vers om att runka på den svenska landsbygden), "Den runkande spårvagnschauffören" (om en spårvagnschaufför som runkar ibland) och "Fruntimmer ska en ha å knulla mä" (utnämndes till officiell kampanjlåt under FI:s partimöten inför valet 2006).

Errol spelade även in musik under sina många olika alteregon, till exempel Börje Lundin, hans bror Sven Lundin och deras kamrat Ljungbacka-Erik, alla spelade av Errol själv. Utöver den trojkan av epatraktorsförare, hade Errol alteregon som: Elvis-wannabe:n Bob Lewis, samhällskritikern E. Hitler, invandraren "Hakan" (som drev en handelsbod i Målilla), Efraim Barkbit, Smällfete Sigge (som ligger bakom klassiker som "Ronka i Ryssland" samt "Tibetansk Runkarsång") samt min personliga favorit, den homosexuella skånska greven Greve Von Boegroeff.

Det deppiga är att han verkar vara typ den svenska landsbygdens svar på Lasse Berghagen. Eller, ja, den svenska landsbygdens svar på Lasse Berghagen är väl Lasse Berghagen, men kanske Motalas motsvarighet. Gästboksinläggen från dagen då han gick bort, det är verkligen på samma nivå som efter prinsesan Dianas död. Människor som skriver saker i stil med "i dag är kuken fan slak alltså" och menar det på fullaste allvar. Så där någonstans har väl "Grillad" eller vad det nu heter en riktigt stabil målgrupp.

Bilden föreställer för övrigt Fresh prince-Carlton så som han ser ut i dag. Mycket oklart vad som gått snett där.

#9 Lykke Li?

2009-03-13T10:05:00.001-07:00

#10 Fredrik Virtanen bär ofta ytterrock

2009-03-11T15:42:00.000-07:00

Om det finns någon grupp människor det inte går att ta på allvar i samhället så är det ändå blottare. Att vara något så in i helvete jävla sugen på att stå lite vid sidan av en väg eller park, vänta tills någon går förbi och sedan låta rocken glida upp ett slag, att det är värt den övermänskliga förödmjukelsen det måste innebära, det måste vara tungt att leva med. Man har över huvud taget haft otur i livet om ens sexuella läggning är fetischernas motsvarighet till en fräckis.

Allvarligt, hela fenomenet med blottare skulle ju kunna vara hämtat från "Folk och rövare i Kamomilla stad". Tänk början av boken där stadens invånare beskrivs, typ: "Nere på torget stod Slaktare Simonsson och ropade på sin breda göteborgska "Får de' lov å vare en mumsabit? En liten körvaring till herrskapet!". I huset mittemot höll Barberare Enoksson som bäst på att öppna upp för dagen (bild på en tjock och glad man i förkläde som vinkar). Också i parken var dagen redan i full gång. Nere vid asplunden stod Bagare Johansson med det halta benet och pratade med Konstapel Karlsson, och Blottare Andersson var som vanligt på sitt allra bästa humör!" (bild på en vänlig herre i öppen överrock som lyfter på hatten åt några förbipasserande damer).

Det är på den seriositetsnivån jag placerar blottande, ett snäpp mindre "bad ass" än att stjäla en paj som någon hemmafru ställt ut på fönsterkarmen för att svalna. Men då pratar vi bara om just "trenchcoat som glider upp ett slag och sedan fladdrar iväg till skogs"-blottare, något sådant skulle inte göra mig mer kränkt än om någon hoppade fram och räckte ut tungan några sekunder och sedan sprang iväg. Däremot alla andra avarter! En kompis till mig råkade vid två tillfällen ut för att en man hoppade fram just som hon skulle stänga porten till sitt hus och tog tag i andra sidan av dörren, inte för att få upp den och komma åt henne, utan för att få till ett status quo där hon var tvungen att stå och titta på honom genom glasrutan medan han – och här kommer genidraget – stoppade upp en petflaska i anus en stund och sedan flydde iväg, som något slags sorglig gycklar-hit-and-run.

Det upptåget är något av det mest världsfrånvända jag har hört i hela mitt liv. Straffet på det borde vara enligt samma princip som när white thrash-föräldrar kommer på sina barn med att smaka på en cigarett och tvingar dem att röka upp en hel limpa. Bara köra ut honom till Ragn Sells och göra en dag av det.
/Mikael Tornving

#11 Mannen som inte visste bättre – audition

2009-03-04T13:17:00.001-08:00

#12 Eriksdalsbadet

2009-03-03T09:40:00.000-08:00

I går köpte jag årskort på Eriksdalsbadet redan innan första besöket, vilket aldrig är en bra idé. Man ska alltid gå en gång innan, så att man på förhand får reda på alla otrevliga överraskningar av typen "tjocka män som uppmuntrar andra, helt främmande män, att prutta i bastun" och kan styra av hela projektet innan man investerat i 52 ytterligare veckor av samma sak. Det gjorde inte jag.

Jag inledde besöket med en stark entré i omklädningsrummet då jag tog av mig tröjan och insåg att det där hakkorset jag ritade på magen som en "skön grej" i helgen fortfarande var kvar. Efter det: ta sig igenom hela duschmomentet på hälarna för att inte drabbas av döden som ligger på det där golvet, och så ut till bassängerna.

Men på kvällarna, visar det sig, är många av banorna upptagna av klubbar och dylikt, så alla "motionssimmare" som inte platsar i banan för snabbsim (vuxna flyktingar som går i simskola och lär sig simma för första gången, handikappade, stabbiga tanter med samma kroppsform och rörelsemönster som simmande paddor, och jag) är förpassade till några banor utan skiljerep där man simmar runt i en cirkel. Det är som en jävla fårskock verkligen. Så fort det händer något oväntat, att någon simmar åt sidan för att vila eller dylikt, så uppstår stor oro i leden och folk bara börjar plaska omkring helt okontrollerat för att över huvud taget lyckas överleva.

Det är för övrigt hemskt att simma. Efter 15 meter känns det som att man kan köra hur länge som helst. Efter 18 meter tar man tillbaka det. Efter 20 meter börjar man oroa sig för om man ens kommer klara sig till kanten. Efter ytterligare några minuter av den utvecklingen hör man badvakten ropa typ "vem fan är det som har slängt ner en beige kudde i bassängen! För det kan väl inte vara en... Herregud! Maud, hämta håven, fort!" Framåt slutet av passet har lemmarna helt förlorat kontakten med varandra och benen och armarna intar något slags "nu är det var man för sig själv"-inställning där de bara sprattlar på helt utan samröre för att försöka ta sig loss från kroppen och på egen hand ta sig in till land.

Sen när man går tillbaka till duscharna, helt yr och förvirrad, väntar ett helt galleri av obehagliga syner där inne. Just duschrummet på eriksdalsbadet har formen av en halvcirkel också, så att kliva in där är som en sådan där klassisk skräckfilmsscen där polisen följer efter mördaren in i ett "lustiga huset"-rum fullt av speglar så att mördaren syns överallt runtomkring en, men istället för en mördare så omringas man av typ män som står och duschar av något gammalt protesben och snoppar stora som zucchinis.

Andra stambesökare i männens omklädningsrum:
- Män med bollformade kroppar bestående av 50 % buk, 40 % övrigt/"slaggprodukter", 5 % tumör, 5 % osunt intresse för unga nakna pojkkroppar.
- Spinkiga schackentusiaster bestående av 20% skelett, 20 % senor och hud, och 60 % hår så jävla grovt och ondskefullt att man skulle kunna göra rent grillgaller med det.
- Kickersgäng där det råder stor förvirring och osäkerhet kring nakenheten, "Vad fan kollar du på min kuk för! Eru en bög eller! Jag ska fan smiska dig på stjärten din bögjävel!"
- Övriga oidentiferbara arter.

52 veckor to go.

#13 Mannen som inte visste bättre – tunnan

2009-03-02T14:45:00.000-08:00

Den här har ju egentligen exakt samma "handling" som de första (och Oxenmannen), men mannen i tunnan kändes lite för trevlig för att inte bli publicerad.

#15 Senaste årens bästa notiser

2009-02-24T13:28:00.000-08:00

Det finns två nyheter från de senaste åren som är så briljanta att jag har sparat dem som favoriter för att kunna ta fram dem som uppmuntran vid tillfällen då livet känns svårt.

Ett tag fanns det även en tredje notis där om 42 stycken kambodjanska dvärgar som alla hade omkommit efter att ha tampats mot ett lejon inför publik. Men den visade sig vara påhittad. Jag gick dock på att det hade hänt – på absolut fullaste allvar. Det var några riktigt märkliga timmar där när jag försökte visualisera hur det hade gått till. 42 små uppjagade dvärgar som ränner omkring åt och olika håll med ett lejon efter sig, i mitt huvud tonsatt med Benny Hill-musiken. Klipp till en långsam panorering över ett slagfält fullt av små men tappra soldater som förolyckats i strid, som efter Det Stora Slaget i krigsfilmer, i mitt huvud tonsatt med soundtracket till Braveheart. Till mitt försvar var den här nyheten upplagd av någon som hackat sig in på BBC:s hemsida och publicerat den bland alla andra nyheter, men det räcker ju inte.

Den första riktiga nyheten utspelar sig i Arlöv och måste vara något av det absolut bästa som någonsin har ägt rum på den här planeten:

Berusad blind man slog döv efter fråga om tiden

Två män i 60-årsåldern hamnade i vilt slagsmål efter en enkel fråga om tid. Den ene mannen ringde på hos den andre och frågade vad klockan var. Mannen som öppnade sin dörr är döv och kunde inte svara.

Han förstod däremot av den berusade gästens gestikulerande att det var tidsangivelse som önskades.
–Han höll fram sin klocka, säger kommissarie Mikael Holmström.

Tystnaden uppfattades som provocerande av besökaren som visade sig vara blind. Han såg inte klockan som visades fram.
–Den blinde slog till den döve. Han tog ett tag om nacken och drog ner honom på golvet. Båda föll till marken.

Den döve mannen slog sig till slut fri från den blinde och låste in sig i lägenheten.
Enligt polisanmälan inträffade misshandeln under tisdagskvällen och polisanmäldes senare av en personlig assistent.

Inga vittnen finns till det inträffade och polisen vet inte heller om de båda männen är bekanta sedan tidigare. De bor i samma kvarter.
– De borde känna till varandras problem, säger Mikael Holmström.

För det första älskar jag hur korthugget berättad hela den här historien är. Bara några riktigt sakliga meningar som återger händelseförloppet rakt upp och ner. Samma teknik man använder när man ser någon mänsklig avart på stan och samlar kroppens alla krafter sig för att lyckas frammana ett ansiktsuttryck som säger typ "jaha, där kliver du på tunnelbanan med en liten stubbe av kött som näsa, det var väl inget märkvärdigt". Medan det i huvudet låter typ "TA BORT DEN! TA BORT STUBBEN! YXA NER DEN! VARFÖR GÖR INGEN NÅGOT! VARFÖR YXAR INGEN NER STUBBEN!!!!"

För det andra. Det här skulle ju kunna vara en fabel, "Den blinde och den döve", typ: Den första dagen frågar den blinde mannen om klockan, men männen förstår inte varandra och blir osams. Den andra dagen frågar den blinde mannen efter lite socker, men männen förstår inte varandra och blir osams. Den tredje dagen inser männen att de istället för att se bristerna hos varandra kan arbeta tillsammans och komplettera det de själva saknar.

Men det roligaste är nästan när "den blinde" slår sig fri från förövaren och låser in sig i sin lägenhet, bara barrikaderar där inne mot detta okända yttre hot som har dykt upp plötsligt, som en riktigt sorglig remake av Panic Room.

Den andra nyheten publicerades några dagar efter tsunamin då det var mycket prat om olika länders hjälpinsatser, även den en liten påminnelse om hur fantastiskt livet kan vara:

Ett hjälpskepp lastat med peruker

Företrädare för organisationen Läkare i världen blev minst sagt förvånade över innehållet i en 600 ton tung hjälpsändning som skeppats med båt från Grekland.

- Vi hade åtta medarbetare på fartyget till Sri Lanka. När de anlände och började öppna hjälplådorna blev de chockerade och arga, berättar Elli Xenou från Läkare i världen.

- Det fanns lådor som innehöll pälskappor, karnevalsperuker och stringtrosor som är fullständigt olämpliga, säger Xenou.

"Biståndet" har väckt stor upprördhet i Grekland, ett av de EU-länder som gett mest i hjälp till offren efter flodvågskatastrofen runt Indiska oceanen den 26 december.

Finns inte mycket att tillägga här egentligen, mer än att det måste vara en så fantastisk syn med stora horder av hemlösa lankeser som stryker omkring där bland allt bråte och försöker hitta mat för dagen iklädda en färgglad peruk, ett par utmanande "stringisar" och en riktigt elegant damkappa i päls. Vilket för övrigt måste vara en helt jävla ultimat sexfantasti för Nalle Knutsson.

För att det där ska gå ihop måste man veta att Nalle Knutsson är en "elegant" och "damig" showbög som med mycket oklara motiv adopterade en 30-årig indier för några år sedan.

I helgen såg jag även en trevlig artikel om en brittisk gycklardvärg som hade stoppat sin snopp i en dammsugare på scen, fastnat och blivit tvungen att föras till sjukhus i det skicket, men någon måtta får det vara på bokmärkandet.

#17 Den andra sidan

2009-02-20T02:39:00.000-08:00

Jag är besatt av hela fenomenet med människor som tror sig ha kontakt med "andevärlden" och har seanser i hemsökta hus osv. Häromdagen tillbringade jag goda fyra timmar på paranormal.se. För oss i branschen är det den givna stället att söka sig till om man vill ha tag på till exempel medium, kvinnor som "kan kommunicera med hundar och ibland hästar" eller den funktionshindrade svensk-chilenska anarko-mystikern Adryan Linden (briljant nisch).

För mig är det omöjligt att inte älska en sida med faktatexter som: "Succubus är kvinnliga sexuella astralväsen som kommer om natten och "leker" med män. Ibland tömmer de männen på kraft och säd vilket resulterar i att männen vaknar matta och svaga" och som innehåller forumtrådar i stil med "Lekte med ouijabräde/"witchboard" - kan ha släppt lös svarta krafter?" samt den lite mer allmäna favoriten "Vågar ni lämna era barn med en bög?"

Ett medium som verkar ha många anhängare är amerikanska J.Z Knight. Hon kanaliserar den 35000 år gamla själen Ramtha och kan på så sätt se in i framtiden. En gång på 80-talet förutspådde Ramtha att en man i Egypten skulle påträffa en pyramid med en gång in till jordens innandöme. En annan gång höll hon ett seminarium med 30 homosexuella män som alla fick veta att de skulle vara döda i aids inom 10 år.

Den 29 april drar hela gänget iväg på "Spiritual cruise", en tur-och-retur-kryssning till Åbo där man bland annat får uppleva:
09.30-11.00 "Magisk afton" (på förmiddagen) med Maggie Nath
13.30-15.00 "Änglakontakt" med Cecilia Sifontes
16.00-17.30 Storseans med Iris Hall
För den som vill ges det även möjlighet att boka "privata sittningar" med resans medium, som tar en avgift på dryga tusenlappen per timme. Ni hänger väl med?

#18 Film som verkar helt briljant:

2009-02-16T06:30:00.000-08:00

Här är några pressbilder från Beckfilmen "Den japanska shungamålningen", alltså små snapshots som har valts ut för att filmen ska framstå som så lockande som möjligt:

Beck och Måns Nathaelsson infiltrerar något slags Qigong-lektion iförda kimonos från Ikea. Utanför bild till höger står även kvinnan som spelade Mimmi i Tre kronor, så det borde väl en gång för alla ta kål på alla klyschor om att bra saker kommer till den som väntar.

Det här är alltså samma teknik som har använts i alla familjefilmer som någonsin har producerats. T ex när Jönssonligan klär ut sig till utländsk serveringspersonal med lösmustascher och fezar för att lyckas ta sig in i ett hus. Eller när barnen i E.T. klär ut den lilla utomjordingen till ett spöke för att kunna ta med honom ut på Halloween.

Allvarligt talat, det här ser ut som rekvisitan från någon mellanstadieskolas Harry Potter-fest där mammorna fick stå för den "ockulta" inredningen. Någon plockade med sig en gammal tunika som inte hade använts sedan kårhusockupationen, någon satte in en sökesannons efter "gamla böcker", någon tog dit en staty ("man kan tillbe?"). Bredvid den där kvinnan står det garanterat någon skål med "TROLLSLAJM!" (olika läsksorter blandade).

Vad är ens det där till vänster? Hur har en mänsklig buk kunnat anta den där formen? Den där mannen har ju ätit den japanska shungamålningen. Så har den råkat sätta sig på tvären sedan.

Jämför honom med kvinnan på förra bilden. Han har ju fört in ett litet sugrör i hennes torso och sedan bara sugit ut hela innanmätet så att det enda som blev kvar av henne var en sladdrig skinnoverall hängd över ett gammalt skelett.

Det är för många hakor i bild här. För många hakor per capita. Man skulle ju kunna slöjda upp en 4-5 vuxna män av all den där huden och ändå få lite över till en portmonnä. Säkert en bra scen dock, typ: skurkarna har just låst in Beck i en källare och säger något lurigt om att det "minsann ser svart ut för vår lille vän nu – BECK-svart!" och sedan skrattar de lömskt. Men så är det en av dem som skrattar lite väl mycket.

Hela den här filmen skulle ju kunna vara en nyinspelning av en Kalle Anka-serie, "Joakim von Anka och äventyret med den japanska shungamålningen". Joakim får nys om en tavla som sägs vara värd flera skviljoner kronor och sätter tillsammans med Kalle, knattarna och Sigge McKvack av mot det japanska tempel där tavlas sägs vara gömd. Men på Anklanda stöter de ihop med Guld-Ivar Flinthjärta som också han fått nys om tavlan. Och som om inte det vore nog så har de Magica de Hex (bild nummer två) i hälarna – och hon har foffbomberna med sig! Gulp!

Filmen går på tv4 söndagen den 1 mars.

Nere för räkning

2009-02-11T12:17:00.000-08:00

Det har blivit dags att avsluta den här bloggen nu, det är hög tid för det. För ordningens skull kör vi 20 inlägg till med start i morgon. Sen är det finito.

Ännu en lookalike

2009-02-10T02:56:00.000-08:00

Anne Hathaway och alla avkommor som någonsin har tagits fram i "if the mated".

Sjön suger

2009-02-09T13:45:00.000-08:00

Har ni sett Sjön suger? Hur kan en människa vara så andfådd som Lennart Jähkel? Det räcker ju med att han böjer sig ner för att plocka upp något i början av programmet så måste han återhämta sig sen under resten av kvällen. Hans andfåddhet är ju typ självgående. Han blir lika andfådd av magrörelserna som krävs för att flåsa som andningen faktiskt hjälper. Han är som en sådan där metronom som brukar finnas hos psykologer, sådana med fem kulor på rad där de två yttersta slår i de andra i en oändlig pendel. Det enda sättet att stoppa det där kretsloppet när det väl har satt igång är att lägga honom i en järnlunga.

Det är så tunga andetag också! Det är inte så många som vet det men varenda gång Lennart Jähkel andas ut ramlar tre små grisars hus omkull.

Tidigare i kväll hade jag tv:n på ljudlös i bakgrunden när jag läste. Inte ens det hjälpte för att undkomma den där andningen. Hur jag än vände mig så kunde jag se i ögonvrån hur den där buken bara gick på där som en jävla fabrikscylinder. Jag är inte ens säker på att han är mänsklig. Om man skulle placera ett munspel mellan Lennart Jähkels läppar och bara lät honom andas skulle han tekniskt sett klassas som ett dragspel.

Och sen, om det förs in typ en råbiff i ekvationen, då bara brister fördämningarna totalt. Då hör man hur det börjar vattnas i munnen på honom, hur han sakta förlorar kontrollen över sin egen mun och bara står där och frustar som en döende björn. Och då och då råkar tungan komma i vägen för andningen, vilket skapar samma ljud som det där sugverktyget som tandläkaren brukar lägga i munnen. Han är som en riktigt sorglig enmansorkester av kroppsljud. Och om Johan Ulvesson i det läget överraskar med lite skirat smör, då tappar björnen greppet fullständigt. Då tas gläfsandet och frustandet till en nivå så intensiv att det blir svårt att uppfatta vad andra människor i bild försöker säga.

En annan höjdpunkt från tv-dagen:

TV4 Nyhetsmorgon-gänget: Då ska vi titta in hos Malou för att se vad hon bjuder på i Efter tio i dag!
Malou: Ja, jag har sett att ni under morgonen har pratat mycket om den här hemska behandlingen av gäss och då undrar man ju förstås vad mina gäster Lili och Susie tycker om den saken! Det ska vi ta reda på i dag.

Det där måste vara den minst berättigade användningen av ordet "förstås" i det svenska språkets historia.

"Ett homosexuellt relationsdrama"

2009-02-09T13:17:00.000-08:00

Jag överlevde en japansk tv-show

2009-02-05T07:38:00.000-08:00

Här är gänget som ska medverka i den svenska versionen av "I survived a japanese game show": Dogge Doggelito, Anna Book, Marie Picasso, Sandra Dahlberg, Tore Kullgren, Regina Lund, Johannes Brost, Klasse Möllberg och Kjell Eriksson.

Det där kan vara den sorgligaste line-upen jag har sett i hela mitt liv. Hur många människor måste de inte ha jobbat sig igenom på listan innan Klasse Möllbergs namn dök upp som förslag? Han lär ju ha stått där strax ovanför "han som gjorde Televinkens röst i Anita och Televinken".

Det där är ju inte ens ett tv-program, det är en AMS-åtgärd för att få ner arbetslösheten. Johannes Brost liksom, är han ens vid liv fortfarande? Han har ju varit ute på krogen varenda kväll sedan någon gång på 60-talet. Kommer han ens leva upp till programtiteln? Jag kollade hans imdb-sida. Det enda Johannes Brost har gjort sedan Rederiet är rollen som "Lillslangen" i en okänd fars från 2004. Så det har ju potential att bli en riktig Mickey Rourke-comeback det här.

Bra revansch för Regina Lund också. Henne har man ju inte hört av sedan hon gjorde den där "erotiska" filmen för några år sedan. Det var nog en bra period i livet för henne. Först närma sig porrbranschen och sen bli tillsammans med Thåström under en tid i livet då hans karriär gick så dåligt att han var tvungen att börja köra tunnelbana.

Vissa av namnen vet jag inte ens vilka det är. Sandra Dahlberg? Tore Kullgren? Han från FCZ? Vad har han gjort sedan sist? Bara bidat sin tid i väntan på ett nytt program där samtliga deltagare är sämst i Sverige på vad de gör?

Marie Picasso också. Vilken dålig dag det måste ha varit för Kevin Borg när hennes namn dök upp där. Den där smärtsamma insikten om att dagtids-gigen i Kista galleria och Rix-fm-festivalerna inte kommer att vara för evigt. Han har sommaren ut, sen blir det "Jag överlevde en japansk tv-show" och, i bästa fall, några veckors barturnérande med Brinkenstierna. Sen är karriären över.

Men det är nog riktigt goda nyheter för Parlamentet-gänget det här. Tänk stämningen på deras redaktion när det offentliggjordes att Anna Book skulle åka till Japan – alla Godzilla-skämt, alla "Big in japan"-skämt, alla jordbävningsskämt – det lär ju ha varit i nivå med demokraternas partilokal när rösträkningen var färdig efter USA-valet.

Och så Gynning på det.

Chief Wiggum

2009-02-03T06:50:00.000-08:00

Det här är alltså en bild från polisens rekonstruktion av mordet i Kalamark. Den gjordes för att man skulle visa att vittnet – en tjock person – inte kunde ha tagit sig in igenom ladugårdens fönster.

Tänk hur hela den här rekonstruktionen måste ha sett ut på plats. Det lär ju ha varit det mest idiotiska skådespelet genom alla tider. När det först går ut en förfrågan till hela Norrbottenspolisen efter en man med "en stor buk" och det sedan, efter flera timmar, lufsar in någon överviktig byfåne vars enda syfte är att krypa in igenom ett litet fönster och sedan sitta där så att andra kan fotografera det.

Just det där ögonblicket när han sitter där och bara går igenom sina livsval för att fastställa var allt gick snett. Så smyger utredningsledaren fram och börjar kittla hans rumpa med en fjäder så att hans ben ska sprattla sådär roligt. Det är det som händer på andra sidan väggen i den lilla bilden. Hela teamet står där och skrattar åt underdelen av en kropp som sticker ut från ett fönster och sprattlar med benen på ett fånigt sätt.

Så efter en stund blir alltsammans för mycket och mannen kanske råkar prutta till lite av ansträngningen, just när hela teamet står och tittar. Det var ju inte alls vad han hade tänkt göra av sin dag när han vaknade den morgonen, att bli förminskad till en sprattlande, pruttande liten underdel av en överviktig människokropp. Och han bara sitter kvar där, hör gapskratten från andra sidan och vet att han kommer att få höra om det där för resten av sitt liv.

Grabbarna nere på station kommer att kalla honom för "Korsdrags-Lasse". Skämt av typen "Fan, kan man hyra dig eller? Det är ju skitbra på morgnarna när ungarna inte vill gå upp, man ba' skickar in dig för att fjärta lite så är dom uppe på nolltid sen!" kommer att höras i veckor, månader, år. När han korkar upp skumpan vid nästa firmafest kommer Lennart vara där och flika in, "spar korken! den kan du ha å stoppa upp där bak om det krisar sig!". Kanske kommer han inte ens att få vara ifred i döden, kanske har grabbarna nere på Bodenkontoret varit där och fixat så att texten "älskad Son, Make, Pappa, Fjärtare" har smugit sig in på hans gravsten. Och han som bara var först på att svara när de ringde efter någon med buk.

Seriöst, titta hur han ser ut på den lilla bilden. Så plågad. Det där skulle ju kunna vara sista bildrutan i ett avsnitt av Mannen som inte visste bättre. Eller någon episod i Kalle Anka då Farbror Joakim hör skumma ljud en natt, smyger ner till köket, ser en skum gestalt lura i skuggorna, sparkar honom i baken, tänder, och upptäcker att det är Kalle som nu sitter fast i fönstret! "Jag skulle ju bara ta en kvällssmörgås Joakim!" Det är den typen av comedy vi har att göra med här.

Men det största frågan är nog ändå varför de har valt att klä honom i en exakt replika av kläderna ifrån A clockwork orange. Eller så är det bara en riktigt malplacerad cameo, när andra kanske väljer en Ben Stiller-komedi, så flyger Malcolm McDowell över till Sverige för att medverka i en rekonstruktion av Kalamarksmordet.

Nådde för övrigt en ny botten i dag när jag laddade ner musik som jag upptäckte med hjälp av orkestern i På spåret.

The dirt – på svenska

2009-01-31T07:47:00.000-08:00

Under hela min tonårstid och ett tag därefter var jag helt och hållet, utan ironi, inställd på att bli rockstjärna. Det är en tid av många fina minnen. Den där spelningen på golvet vid kortsidan i en gymnastiksal där de enda andra i rummet var några fritidsledare som la straffar på varandra dryga 50 meter bort i andra sidan av salen. Backstage-lyxen på ungdomhuset/bowlinghallen i Gislaved. Den obeskrivliga känslan av att delta i en stoner-rockig tolkning av "Keep on rocking in the free world" som fick en alkoholiserad kvinna att bli så uppspelt att hon ställde sig upp vid sitt bord och började ropa av glädje.

Det är svårt att välja ut höjdpunkter från den här tiden – det kan liksom inte bli något annat än en oavbruten succé när ens första lärare, musikaliska mentor och stora förebild i livet är en man vars största merit var att ha skrivit text och musik till låten "ooa hela natten" (guldskivan han fick för det var det enda som satt uppe på väggen i hans studio, det fanns liksom inget annat i denna värld som kunde förtjäna att få dela yta med den) – men vissa saker står ändå ut.

Ett stort ögonblick var den där spelningen på Årstatorgets dag då vi spelade förband till den ambulerande djurshowen "Bodils minicirkus". Jag gjorde lite research på det, vilket var riktigt trevligt. Det finns ingenting som kan få igång feststämningen som insikten om att man under sin musikkarriär befann sig längre ner i showbiz-hierarkin än artister som: den pianospelande grisen Rosa, den dansande "rock-tuppen" Plymouth (som även kan spela piano och balansera på en bullterrier), den matteräknande gåsen Gudrun samt den gultofsade kakaduan Primavera, som kan gå balansgång på bom, apportera och slå volter på kommando.

En annan milstolpe för mig var den första autografen, som jag skrev till en utvecklingsstörd tjej på en fritidsgård i Skogås. Det är väl inget fel med det per se, men när man har sett typ Axl Rose signera en strippas silikonpattar i Las Vegas, känns tjejen som tidigare under kvällen gick runt och berättade hur mycket hon gillar saft inte riktigt lika upphetsande. Speciellt inte när hon strax därefter går runt och tar autografer från några av besökarna och blir lika uppspelt över det.

Jag vann dock ett stipendium en gång. Ett stipendium utdelat av pensionärsföreningen Lions som gick till mig för att jag var den enda som hade sökt. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Jag skickade in ett kassettband som jag hade spelat in några olika trumkomp på hemma i källaren, efter att ansökningstiden hade gått ut, och vann.

Priset var att gå upp på Folkets hus-scenen i Huddinge centrum en lördagförmiddag några veckor senare och först ta emot en sådan där jättecheck på "fem tusen kronor" av en gumma i 85-årsåldern och sen framföra ett längre trumsolo av typen "punk" inför några trötta ensamstående tonårsmammor som råkade gå förbi scenen på vägen till McDonald's. Andra pristagare var en klassiskt skolad violinist och en barndomskompis till mig som framförde "Bridge over troubled water" med elpianokomp och en röst som fick barn att börja gråta och hundar att bli oroliga i magen. Kort och gott en bra dag i musikens historia.

Mannen som inte visste bättre – stenen

2009-01-30T09:25:00.000-08:00

Den här har jag ritat. Lite simplare, men ändå trevlig.

Ett riktigt sorgligt livsverk

2009-01-30T07:27:00.000-08:00

Jag har bitit på naglarna i 12 år nu. Det, räknade jag ut, är närmare en halvmeter nagel som jag har fått i mig under åren. En halv meter mänsklig nagel.

Om jag någon gång registrerar mig på Spraydate ska det där vara min presentationstext.

Kärlek på svenska

2009-01-27T14:07:00.000-08:00

Jag hade aldrig riktigt insett exakt hur sopiga Aftonbladet och Expressen faktiskt är, men jag har börjat titta lite i dem på jobbet och det är ju helt fantastiskt. Favoriter från de senaste veckorna:

En artikel om en man hade fångat en stor fisk, vilket i sig är ett riktigt bra uppslag. "Sidorna 12-20: allt om kriget i Gaza. Sidorna 21-22: "rolig liten gubbe fångar en gammal gös". Så för att visa hur stor fisken var hade de klippt ut en bild på den och ställt upp den bredvid Danny DeVito (som är 150 cm lång), på samma sätt som man lägger mobiler bredvid tändsticksaskar för att visa hur små de är.

Artikeln "10 sätt att bota jultristessen" med klassiska partystartare som "rensa spam", "städa" och "träffa en gammal person". Älskar det sista förslaget. Bara helt allmänt, utan någon specificering, "du kanske kan träffa en gammal person?". Det hade ju kunnat stå precis vad som helst där. "Man kan göra en kullerbytta?" "Kiwi?"

Men favoriten är ändå när de kommer med sextips, typ "så får ni det skönt på semestern". För det första är bilderna alltid briljanta. En vind som blåser i en gardin, en hand som sakta glider över en rygg, läppar mot en hals. Så vet man att målgruppen är någon stabbig, 185 cm lång undersköterska i Skövde som väger över 100 kg och är extremt högljudd och grov i mun, och som är gift med någon jätteliten man med samma kropp som Woody Allen och som aldrig pratar.

Det är ju den kvinnan som läser något om att man "kan blanda in mat i sexlivet" och tänker att det låter mysigt. Så när mannen kommer hem ligger hennes bleka kropp där och dallrar på furubordet i köket med en portion "falukorv i ugnen med mos" bredvid, varpå hon föreslår att han "kan äta det från arsle'!" Och så tycker båda att det är sexigt! Det är ju så sex ser ut i Sverige, det är verkligen det.

Hittade f.ö. en trevlig kontaktannons i går. Bland alla normala "stor kurvig svart kvinna sökes" och "passiv undergiven man söker aktiv dominant kvinna för diskreta träffar", hade någon skickat in "Min 80åriga mamma drabbas av panikångest och jag tror själv att hon skulle må bäst av att prata med en kompetens, snäll, äldre privat psykiatriker och helst i västerort, annars är alla erbjudanden välkomna". Bland kontaktannonserna! Just slutet också, att alla erbjudanden är välkomna, det måste generera många förvirrade svar. "har ett par gamla mockaboots från din sko jag inte använder längre. stlk 38. fint skick. dina för 150 kr". "hej vill du köpa en citybike?". "Lär dig dansa RUMBA! Torsdagar 18.30 i Eriksdalsskolans gymnastiksal".

Saker som inte når hela vägen

2009-01-23T09:22:00.000-08:00

Varför ser alla mobbingscener i svensk film ut så här:

Mobbare: Nämen titta här då, är det inte Grisen som kommer gående!"
"Grisen": Låt mig va!
Mobbare (ställer sig i vägen): Och vart tror du att du är på väg då Grisen? Till svinstian kanske?
"Grisen": Men jag har inte gjort nåt!
Mobbare: Du vet vad vi gör med smågrisar som du va? Vi hjälper dom att hitta hem! (puttar ner Grisen i en lerpöl). Böka då Grisen! Böka runt med trynet och nöffa som den gris du är!

För det första: varför kallas alla mobbade barn som någonsin har skildrats i svensk film/tv för "Grisen"? (aktuella exempel: Låt den rätte komma in, De halvt dolda). Den förolämpningen kan inte ha haft någon verklighetsförankring sedan Sverige slutade vara ett bondesamhälle där någon gång under tidigt 1800-tal. Jag kan ju se hur det skulle kunna ha varit ett vanligt öknamn då, grisen är trots allt ett av bondgårdens fulare djur, men i dag måste det ändå finnas något elakare att ta till.

För det andra: Inga mobbare i världen är ju så konsekventa med sina liknelser som mobbarna i svensk film. Om en riktig mobbare skulle kalla någon för gris, då skulle den liknelsen sluta där, men i svensk film dras det här vidare som om det vore någon symbol-rik Tranströmer-dikt, "Om du säger något om det här till din mamma, Grisen, då ska jag möblera om ditt tryne så rejält att du inte längre kan kan bli diad från din galtmammas spenar!" Att se en klassisk skolgårdsscen i svensk film är ju som att försöka tolka allt som händer George Orwells Djurfarmen.

Det finns dock ett fall där det fungerar riktigt bra och det är i Sökarna när Thorsten Flinck tvingar en tjej att suga av honom i någon gammalt garage och sedan spolar ner henne med en vattenslang och kallar henne för en "smutsig jävla grissugga, en havande jävla sugga!" Just "havande" är så briljant. Det räcker liksom inte med att hon ska vara en smutsig, äcklig gris som just har sugit av en svettig knarkare i ett garage, hon måste utöver det bära några små kultingar i sin mage för att förolämpningen ska sitta där helt och hållet. Och så en vattenslang på det.

Såg för övrigt trailern till filmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Den filmen kommer ju att suga. Kan vi inte bara sitta nöjda på dom 2-300 polisfilmer som redan har gjorts i det här landet? Har vi inte täckt upp den genren nu? Det kunde ju ha räckt där när antalet årliga mord på film gick om antalet årlig mord i verkligheten.

När en "tatuerad torso" kan utgöra hela stommen i en film, då har man avverkat för många olika variationer på temat mordgåta.

Mord är ju mer överrepresenterade här än vad dvärgar är i amerikansk tv och film. Jag har eventuellt redan skrivit om det, orkar inte kolla, men dvärgar måste ju utgöra cirka 50% av alla amerikanska skådespelare. Och då menar jag inte att typ Tom Cruise är "kortare än vad man tror!", utan faktiska, 140 cm långa dvärgar. Till exempel han i Seinfeld, Mini-me, han i Twin peaks, han i Station agent/30 rock och han i Willow/Extras, som enligt imdb driver USA:s största "agency for short actors" (vilket betyder att det finns flera stycken!).

Jag tycker att det är väldigt fascinerande. I vanliga livet ser man ju en dvärg högst någon gång i halvåret, det är som att hitta en fyrklöver, i amerikansk film är de vanligare än kvinnor. Den enda förklaringen jag kan se är att de castingansvariga inte vågar säga nej när dvärgar söker roller.
– Tyvärr Tipp-tipp (eller vad dvärgar nu heter), jag har svårt att se dig som den nya Bond.
– Är det för att jag är kortvuxen?
– Nu när jag tänker på det. Det skulle kanske gå att skriva om det så att han är dvä... har... lite kortare ben än andra. Hur känner du inför att tala i gåtor?

Undrar f.ö. om alla på den där agencyn är dvärgar själva. Ser framför mig att de håller till där i någon lokal med väldigt lågt i takt, att de har hyrt in sig i den där mellanvåningen ifrån I huvudet på John Malkovich där de springer omkring och sjunger och har sig och, ja, någonstans här räcker det nog.

Putin – renässansmannen

2009-01-19T02:46:00.000-08:00

Älskar Vladimir Putin, hela affären med hans sålda tavla är briljant: att den såldes för över nio miljoner, att han gick ut med att det var andra gången i hela hans liv som han provade på att måla, att den tog 20 min att göra, att en professionell konstnär sedan var tvungen att ta vid och "slutföra arbetet". Men mest av allt blir man ju glad för att han nu, förutom judon, kan dra sig tillbaka från politiken och istället bli riktigt jävla framgångsrik på att måla luckorna till julkalendrar.

Plus att han är gift med en 24-årig gymnast/seminakenmodell.

Person som inte kommer att nämnas i Oscarsgalans "In memoriam"-montage när han dör 3:

2009-01-19T00:15:00.000-08:00

http://www.imdb.com/name/nm0676004/

Person som inte kommer att nämnas i Oscarsgalans "In memoriam"-montage när hon dör 2:

2009-01-19T00:14:00.000-08:00

http://www.imdb.com/name/nm0935252/

Person som inte kommer att nämnas i Oscarsgalans "In memoriam"-montage när han dör:

2009-01-18T11:43:00.000-08:00

http://www.imdb.com/name/nm2602682/

Dåliga semestrar med mina föräldrar – Idre fjäll

2009-01-15T15:14:00.000-08:00

Det var någon sommar där när jag var runt 13-14 som räknades som en av de regnigaste på över 20 år. Den sommaren hyrde mina föräldrar en liten stuga vid Idre fjäll. Det är oklart varför någon över huvud taget vill vistas där på sommaren, som alpvandringsmiljö är ju de där bergen lika spektakulära som Hammarbybacken. Men det var någonting i hela skogspromenad/golf/rundtur i Dalamyren med Skogsmulle-konceptet som kändes allt för jävla lockande för att min mamma skulle kunna motstå det. Jag lovar att hon såg framför sig hur vi skulle sitta där i något vindskydd i skogen och ropa "Hej kolikok!" till varandra och göra pinnbröd över öppen eld.

Med allt det i bakhuvudet kan ni ju tänka er att fantasin löpte amok i bilen på vägen dit. Förväntningarna fullkomligt rusade runt i huvudet. Skulle där finnas kottar att göra små roliga "kottdjur" av med hjälp av tandpetare? Skulle det sitta kvar frågor från någon gammal tipspromenad i elljusspåret? Skulle det vid något tillfälle finnas möjlighet att sitta på en stubbe? Skulle det, ljuva tanke, kanske finnas en ritsten att skriva "Jonas är kungen" med nere på parkeringen?

Vid ett tillfälle på vägen somnade jag och hade en erotisk dröm om ett Yatzy som någon glömt kvar i stugan där alla sidor i protokollblocket redan var använda. När jag vaknade var det en liten blöt fläck i underbyxan.

Tyvärr regnade det alla dagar vi vad där så inget av detta kunde gå i uppfyllelse. Vad som däremot gick i uppfyllelse var några riktiga jävla rafflande omgångar av "vändtia" samt en bowlingmatch mot mina föräldrar borta i "underhållningscentrumet". Någonstans där, när jag och mina 50-åriga föräldrar discobowlar bort en regnig eftermiddag i juli, någonstans där insåg jag exakt hur osexigt livet kan vara. Efter fyra dagar åkte vi hem.

Det största problemet var egentligen att jag var över, säg, 10. När man är mellan 0 och 4 märker man ju ingen skillnad på olika platser så länge det finns mat och färgglada bollar i närheten, och mellan 4 och 10 spelar det egentligen ingen roll vart man reser så länge man har en Kalle Anka-pocket med sig. Men när man börjar närma sig tonåren blir det värre, då har man sett tillräckligt många filmer och tv-program för att förstå att semester också kan vara att snorta kokain från en delfinfena och dansa hula-hula i solnedgången på Waikiki beach. Och när man har förstått det, då känns bilsemester i Dalarna inte lika spännande längre.

Jag menar, mina föräldrar är så dåliga på semestra att jag har sett Glimmingehus. Jag har på allvar gått omkring där och tittat på Glimmingehus. Den utflykten är ju faktiskt helt övernaturligt dålig. Eller är det här saker som alla går igenom? Det kan det inte vara. Är det någon av er, som inte kommer ifrån Skåne, som faktiskt har varit vid Glimmingehus?

En sista, riktigt svag

2009-01-15T08:34:00.000-08:00

Den där knasbollen från Time Out, Parlamentet osv

Någon av piraterna Blom

En till lookalike

2009-01-15T04:30:00.000-08:00

Suzanne Axells man

Marshmallow-mannen.

Mannen som inte visste bättre – kontaktannonsen

2009-01-13T12:26:00.000-08:00

Sånger från andra våningen

2009-01-09T14:18:00.000-08:00

Björn Ranelids senaste bok heter "Ansikte av eld" och... ja, där är väl skämtet egentligen fullbordat. Hans utseende är setup:en, boktiteln är punchlinen. Undrar hur många bokaffärer i Sverige som har utgått ifrån att det är en självbiografi och ställt den på memoarer-hyllan. Björn Ranelid måste ju verkligen ha den sämsta självinsikten som den här världen har upplevt sedan Michael Jackson skrev raderna "It don't matter if you're black or white", om nu inte det här var ännu värre.

Men den var en stor favorit under det årliga julklappsbokbytet i min släkt, det kan jag tala om. Oklart vem som la vantarna på den dock.

Kom för övrigt på en annan trevlig liten scen från årets julafton. Min 12-åriga kusin hade just framfört sitt årliga blockflöjtsnummer inför släkten, vilket har blivit en tradition på våra jular. Det klassiska schemat är:

13.00 Glögg
13.30 Mat
15.00 Kalle Anka
16.00 Svajig blockflöjtstolkning av "Oxdragarsång"
16.05 Orolig stämning

I år bjöd hon på "Fjäriln vingas syns på Haga" i en version med så oberäknelig takt att det lät som en speldosa. Så efter hennes nummer var alla uppspelta och det bildades något slags allmänt hurrande efter mer musik, bara glada rop och handklapp som ingen riktigt visste vem de var riktade till. Tills min faster kommer på att Jonas, han kan ju spela instrument! Plötsligt springer någon iväg och hämtar en gitarr, en riktigt ledsen nylonsträngad historia, och ger den till mig. Jag försöker komma undan med att jag inte kan några låtar, men min yngsta kusin godtar inte det och ropar att jag ska "spela Final countdown!" Final countdown! Det hade varit en olämplig låt att ropa efter även om jag hade varit Joey Tempest.

Det som borde ha hänt i det här läget är ju att hon säger "haha, nej jag skojade bara" och allt återgår till det normala. Det som inte borde ha hänt är att jag faktiskt försöker mig på att spela låten.

Det sämre alternativet vann.

Så jag sitter där och försöker improvisera fram keyboardmelodin från Final countdown på en ostämd, sorglig liten musiksalsgitarr inför stora delar av min släkt. Och där någonstans dör den goda stämningen. Seriöst, jag hade lika gärna kunnat ha satt mig ner och spelat och sjungit en Ultima Thule-låt. Det där ögonblicket förstörde nog min kusins inställning till hela fenomenet musik för all framtid.

Allt gick så fort, från glöggtrivsel till dysfunktionell jul hos familjen Malmsteen. Det måste vara samma känsla som kan höra uteliggare prata om när de förklarar hur de hamnade på gatan, allt bara gick så fort att det inte gick att hejda. Samma sak hände för några veckor sen när jag hade köpt två hamburgare på Burger King vid Odenplan. Det var helt fullt inne på "restaurangen" så jag tänkte att jag kunde äta dem utomhus någonstans. Plötsligt står jag i snöblandat regn nere i Observatorielunden, bara står där, helt ensam mitt i parken med en tom blick, och äter hamburgarna i tystnad. Det var den totala motsatsen till en religiös upplevelse.

Min granne har något slags fest medan jag skriver det här. Det låter inte alls som någon trevlig tillställning. Just nu spelas den där "sköna" surflåten från Pulp Fiction, man bara hör hur sportsockorna hasar omkring där uppe och skämtdansar med fingrarna framför ögonen.

Det är så många människor där som inte har festat på flera år, ända sedan första barnet föddes. För varje ny låt som kommer så utbrister alla i något slags glädjerop, men de har glömt vad för typ av ljud man brukar göra i den situationen och drar till med alla olika typer av läten som dyker upp i huvudet. Hittills har jag hört "jaaaaa!!", det lite fräckare "yeah!", cowboyropet "yiii-haaaw!!", det där tjutet som muslimska kvinnor gör vid bröllop samt ett riktigt halvhjärtat "fiesta!" när Ricky Martin spelades.

Nu sjunger de med till Justins I'm bringing sexy back. Är det någonting som inte återinförs där uppe just nu så är det nog sexighet. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att både en och annan sträckning i låret gör entré igen efter många år i skuggan. Det är spännande det här. Hoppas dom gräver guld i USA snart.

Mannen som inte visste bättre – stranden

2009-01-08T05:45:00.000-08:00

Den bästa lookaliken genom alla tider?

2009-01-08T02:41:00.000-08:00

Journalisten Louis Theroux och komikern Mo Rocca. Stillbildsformatet räcker inte ens för att fånga hur bra den är. Har ni någon bättre?

Mannen som inte visste bättre #1

2009-01-05T08:27:00.000-08:00

Ni kommer inte att tro era ögon när ni ser vad han råkar ut för i framtiden, så mycket kan jag säga rakt av.

Mr Miyagi

2008-12-31T06:09:00.000-08:00

Det är eventuellt bara jag som har missat det här, men det är ju helt briljant att Vladimir Putin gav ut en dvd för ett tag sen där han lär ut den ädla och uråldiga kampsporten "judo".

En favorit är greppet han tar till där vid 00:15, titta på det, det där är ju faktiskt inget annat än ett vanligt krokben. Vad bemästrar han mer för uråldriga japanska kampsportstekniker? Stå på vänster sida om någon och knacka på höger axel så att personen vänder sig åt fel håll? Lägga en plånbok på gatan och gömma sig bakom en buske med ett snöre så att man kan dra undan plånboken varje gång någon försöker ta den? Busringa?

Jag gillar tanken på någon japansk läromästare som mediterar på ett berg i solnedgången, kontemplerar ljudet av en hand som klappar nere vid en bäck och sedan, efter år av träning, utvecklar kampsportsgreppet "krokbenet". Sen förevigar han sina resultat genom att rita ner trickets beståndsdelar på pergamentrullar med en fjäder doppad i bläck.

Jag gillar också alla trick som börjar med att de hoppar jämsides med armarna om varandra. Man måste älska ett grepp som bara går att göra medan man dansar vals, perfekt om exempelvis vill date-rape:a sitt sällskap på nyårsbalen.

Han motståndaren har ett riktigt dåligt jobb för övrigt, att mot betalning låta en grisig man uträtta sina behov mot ens kropp. Det är ju tekniskt sett prostitution han jobbar med där.

Nu sätter vi punkt för det här tråkiga, tråkiga året. Livet blir ju faktiskt lite sämre för varje år som går, som ett öppnat vin. Det är mitt nya livsmål, att inte ha peakat när jag var 0 år gammal. Nu ska jag googla slipsknutar och lyssna på Life on a plate. Gott nytt år.

Julklappar 2008

2008-12-29T12:08:00.000-08:00

- Några hundra till en DN-prenumeration plus ett bokmärke gjort av en utvecklingsstörd. Älskar bokmärket. Äntligen kommer jag slippa den där jobbiga känslan som dyker upp när man sitter där framför "insidan" och bara känner att, nej, det här var faktiskt alldeles för mastigt att ta sig an på en och samma gång, tänk om det bara kunde finnas något sätt som gjorde att jag kunde ta en paus nu och hitta tillbaka till den här sidan vid ett senare tillfälle, något slags mystisk indikator som kunde minnas var jag slutade läsa, om möjligt tillverkad av en mentalt handikappad. Det är över huvud taget sällan man hör den meningen under paketöppnanden, "den är gjord av en utvecklingsstörd", det var en trevlig liten julklapp bara det. Framför allt i ett sammanhang som "är det du som ritat blomman på bokmärket?", "nej, det är en utvecklingsstörd", ridå.

- Ett finger-trumset ungefär lika stort som en ciabatta. Till er som skrattar åt att det här måste vara den onödigaste leksaken genom alla tider vill jag bara säga det här: vänta tills den dagen då jag får besök av en rytmiskt begåvad, drygt 15 cm lång människa med händer som en normalstor person, då kan vi se vem som skrattar sist. Det här för övrigt presenten jag skulle se "sjukt het" ut i, mycket oklart vad det egentligen handlade om.

- En liten plastnätpåse med sådana där chokladmynt inslagna i guldfolie. Min mormor har gett mig det i julklapp varje år ända sedan hon såg mig äta dem någon gång i femårsåldern. Den note to self:en hon gjorde där måste ha huggits in i sten. Tidigare brukade hon alltid lägga ner chokladmynten i ett par strumpor – alltid någon färgglad sockiplast-strumpa i storlek 27 med små nyckelpigor på – men det slutade hon med när jag var i dryga 20-årsåldern. De där strumporna brukade även innehålla ligga några lösa briokuddar, det var inga kuddar som hamnade i munnen sen. Man vill inte ha saker i sin mun som först har vidrörts av händer under oklara omständigheter, och som sedan tillbringat vad som mycket väl skulle kunna vara dagar i direktkontakt med en strumpa. Inget ont om min mormors händer, men de är födda på 20-talet. Det är över 80 år över av fingrande på smuts och klappande av djur. Det är för många år för att jag ska känna mig bekväm med att äta saker de har rört vid. Visserligen har det ju förekommit handtvättar under årens gång, men man kan aldrig helt lita på hygienen hos en kvinna som än i dag blandar ihop mitt namn med en hund som familjen hade och som dog under det tidiga 90-talet.

Men jag tyckte att alla tre presenterna var genuint trevliga, såg framför mig att jag skulle ligga där på soffan, läsa dn och äta chokladmynt till tonerna av en riktigt jävla ryckig tolkning av trumkompet i "La' de svinge, la' de rock'n'roll", det är en självinsikt ni inte vill drabbas av.

Fick ni något trevligt?

Tilde de Paula

2008-12-26T01:55:00.000-08:00

Och då är den sista rubriken ändå den minst provocerande av dem alla.

God jul

2008-12-24T03:42:00.000-08:00

Jag har fortfarande inte kommit över att Lars Winnerbäck ska göra fyra spelningar på årets Hultsfredsfestival, en per dag, med olika sättningar och på olika scener. Det är fyra dagar för mycket ändå. Efter festivalen kommer ju den där skogen ha sett mer hemskheter än skogen i Twin Peaks.

Sista kvällen där, när han kliver in för extranumret, tar första ackordet och börjar sjunga något dravel om "det du anför åt mig, ska jag anförtro åt dig", då kommer portaler till den andra sidan att öppnas.

Tänk alla människor som åker ner dit för att bara knarka en helg. Det måste ju vara den sämsta helgen genom alla tider för en dålig svamptripp. Paranoian som måste uppstå när man yrar omkring där i en skog full av gycklare och troll och ser en skäggig estradpoet uppträda vart man än vänder sig, den går nog inte att återhämta sig ifrån.

Idén måste ju ha hämtats från skräckfilmsvärlden, det är verkligen det äldsta tricket i boken, monstret väntar på dig vart du än springer. Det enda som kommer att skilja årets Hultsfredsfestival från Blair witch project är ju en 5-6 mm skäggstubb och lukten av wok.

Eller nej, att om och om igen uppleva en dag där folk samlas för att titta på när en lurvig liten krabat tittar ut ur sin håla, det är faktiskt handlingen i Måndag hela veckan rakt av, en film där huvudpersonen försöker ta sitt liv över 15 gånger för att hans tillvaro är så outhärdlig. Det skulle vara min recension av årets hultsfredsfestival, bara krypa ner i badkaret med en brödrost.

Nej. Nu ska jag iväg och fira jul med min familj. Min syster har utlovat en klapp som jag "kommer se sjukt het ut i", och med tanke på att hon bor i Tyskland, är småbarnsmamma och förra året köpte ett deodorant/duschcreme-kit från AXE till mig, så kan det egentligen inte bli något annat än en succé.

God jul på er

Lite om Dansbandskampen

2008-12-20T12:57:00.000-08:00

Vad är ens det som händer på den här bilden? Titta på trollegubben där nere till vänster! Jag är relativt säker på att jag träffade honom en gång när jag skulle gå över en bro och han plötsligt hoppade fram från under bron och klagade på mitt trippande. Sen stångade en av de större bockarna i sällskapet ner honom i forsen.

Och vem är den där andra heffaklumpen? Han kan ju omöjligt ha uppstått i en mänsklig livmoder. Vad dålig stämning det måste ha blivit på BB när han tittade ut. Det är ju jobbigt nog att vara vit man med en vit fru som just ska föda när barnet visar sig vara svart och det står klart att hon varit otrogen. Tänk då hur mycket värre det ögonblicket måste vara när man inser att den riktiga pappan är bergatrollet.

Frågor hans utseende väcker: Var kommer han ifrån, hur blev han sådär, var ligger grottan där han gömmer alla bortrövade barn, och hur ska de gå när byborna ger sig efter honom med facklor och högafflar i händerna och tvingar upp honom i den gamla kvarnen?

Jag var helt oförberedd på att han skulle se ut sådär när jag tittade på programmet. Jag reagerade på samma sätt som åskådarna till hindenburgkatastrofen, bara ett uppgivet "oh, the humanity!"

Larz Kristerz bevisar ju en gång för alla att det faktiskt förekommer inavel på den svenska landsbygden. För det där som händer på den där bilden, det har inte uppstått på naturlig väg. Det har antingen uppstått efter tiotals generationer av samlag inom familjen, eller bara vandrat upp från kloaken.

Trevligt dock att även siamesiska tvillingar kan få leda en orkester.

Kompisar från förr – David

2008-12-13T06:58:00.000-08:00

Tog bort förra inlägget, det var så onödigt. Här kommer en berättelse om David istället. David var en kille som jag och min kompis Kalle umgicks mycket med under några år i mellan/högstadiet. David var den typen av kille som såg spåren av spottloskor på marken där högstadiekillarna hade stått och rökt, såg sin chans att bli en i deras gäng och gick och köpte citronsyra som han hällde i munnen för att det skulle produceras övernaturliga mängder saliv som han bara dreglade ut över marken i en spottpöl lika stor som en lp-skiva och sedan visade upp för killarna. Deras reaktioner på det var väl ungefär desamma som en kvinnas reaktion på det hennes ex-pojkvän gör strax innan hon polisanmäler honom och han förbjuds att komma närmare än 500 meter ifrån henne.

En gång kissade David i en balja som han sedan tömde över ett bastuaggregat så att det bildades en rökdimma så tjock och illaluktande att hela undervåningen på Flottsbro värdshus var tvungen att utrymmas. Han var nöjd i flera veckor.

Man måste ju älska en sådan kille, det är så ont om mellanstadieelever som tillverkar sin egen svavelsyra genom att blanda yoghurt och klortabletter i en påse på sin egen tomt. Jag tror att det var receptet, det frätte i alla fall upp en liten krater i marken. Hans ansiktsuttryck när han såg att det experimentet hade lyckats, det var ett ansikte som tänkte att det nu skulle vinna Nobelpriset i kemi.

Ett annat varmt minne är från någon gång i sexan när David fyllde år och jag och Kalle köpte en stringtrosa i födelsedagspresent till honom, en vit stringtrosa i XL inköpt på Kappahl i Skärholmen centrum som han fick öppna inför sin släkt. Redan här är det ju dysfunktionellt, men när David börjar bära den där trosan till vardags och dyker upp med den i omklädningsrummet i skolan, då är det ju en scen ifrån Gummo. Det var iofs roligt att se Robertos reaktion när David tog av sig innan gympan och blottade den där stringtrosan som var så stor att den i fram såg ut som en blöja. I Huddinge är sådana ögonblick det närmaste gud man kommer.

Vi brukade även cykla ner till Galne Gunnar i Kungens kurva efter att de hade stängt och ta alla deras gamla bullar och bakverk som inte blivit sålda under veckan och som de ställde ut på baksidan för att sopbilen skulle köra bort dem under helgen. Det här var nog mer jag och Kalle iofs, men det är en briljant idé oavsett.

Det var en alldeles speciell känsla att dagarna efter det där cykla iväg till busken där man gömt den där säcken med gamla munkar, som vid det laget hade blivit alldeles blöta och ledsna, och sitta där på huk, i tystnad och bara stirra ut i tomheten medan man tvingade in dem i munnen (tänk gatubarn i Moskvas förorter som sitter på huk i övergivna hus och boffar lim, men med Galne Gunnars kasserade syltmunkar istället för påsar med industrilim i). Jag kan gilla den logiken, att lämna sitt hem, där mamma står och bakar bullar, för att cykla iväg till en svart sopsäck med mycket sämre bullar, blöta och lortiga bullar, bara för att det känns så bra att själva ha jobbat ihop något.

En sak måste man dock ge David, han var en riktigt briljant snattare. När alla andra kom ut från Konsum med typ tuggummin och tablettaskar så drog David fram rulltårtor och vetelängder från jackan. Jag har nog aldrig avundats en annan människa så mycket som den gången vi jämförde stöldgods och han hade fått med sig en skogaholmslimpa.

Sen tog David det där med snattandet lite väl långt. Till exempel när han slutade bära skärp bara för att kunna trä in ölkorvar där skärpet ska sitta på ett bar byxor. Vi gjorde även en "snattarturné" i Fruängen centrum som hade planerats flera veckor i förväg. Det var verkligen Oceans 11. Vi ritade upp kartor över affärerna, skrev ner potentiella risker (speglar, kameror, hundar som kan bita en i baken) och plankade hela texten till Kasper, Jesper och Jonatans "rövarnas visa" från Kamomilla stad. Sen tog vi våra ryggsäckar och gick dit.

David tog nog pog för över tusen kronor den dagen. Sen på vägen hem gick vi förbi en videobutik där vi snattade tuggummin och åkte fast så att min mamma fick komma och hämta oss. Dagen efter hade jag och Kalle så dåligt samvete att vi gick iväg till ett industriområde och kastade över allt stöldgods över ett stängsel med taggtråd. Logiken där var väl att det var tvunget att vara ett ställe som vi inte kan ta oss in på så att vi inte skulle falla för frestelsen att hämta allt igen. David behöll sina saker.

Men allt det här tillhör egentligen hans bättre idéer. Till de sämre tillhör att försöka rida på en hund och att övertala mig att, tillsammans med honom, framföra (läsa upp) norgehistorier inför publik – i kyrkan. Det måste ändå vara det sämsta från alla dåliga världar: norgehistorier, upplästa, av mellanstadieelever, i en kyrka. Inte ens våra föräldrar kan ju ha uppskattat det framträdandet. Upplägget var väl ungefär:
David (till publiken, iklädd lusekofta och mössa): Hur sänker man en norsk ubåt?
Jag (kommer in på scen, också iklädd lusekofta och mössa): Man simmar ner och knackar på.

David stora passion i livet var loppmarknaden under Skärholmen centrum. För alla andra människor i världen är ett underjordiskt, illluktande gammalt garage där hallickar drygar ut sin ekonomi genom att sälja begagnad porr, tändare i formen av pistoler och skräckfilmer på VHS, förknippat med någonting dåligt. För David var det för bra för att vara sant. Problemet var bara att hans mamma var psykotisk och inte lät honom besöka Skärholmen på egen hand förrän han fyllt 18 ("det åker runt belgare i minibussar och rövar bort barn där som de sedan tar med ut ur landet").

Så reaktionen när hon hittade hans gömma med östeuropeisk porr, samtliga filmer i skräckfilmsserien Tandläkaren på VHS och den oklippta versionen av Motorsågsmassakern, den blev 8 månaders utegångsförbud, utan någon som helst chans till minskat straff för gott uppförande.

I hans lilla låda låg också en stor samling sprutor, det var någonting vi lekte mycket med under den här tiden. Användningsområdena var många: Injicera vatten i apelsinerna på Konsum, spruta vatten på varandra samt vid ett tillfälle fylla en spruta med vatten, gömma den innanför Kalles byxor och sedan lura hans neurotiska mamma att Kalle höll på att kissa på sig men att toaletterna var upptagna, och sedan se Kalle säga "Nej, nu kommer det!", spruta ut vattnet genom gylfen, ner på hans mammas persiska matta och se henne ruska om honom i panik och därefter börja gråta.

Det där med vatten i apelsinerna måste för övrigt vara det sämsta busstrecket genom alla tider. Vad hoppades vi på där, att någon skulle äta en apelsin och tänka att den var lite vattnigare än vanligt? Det är ju en blåsning som Lennart Swahn hade dödat för att få utsätta typ Agneta Sjödin för.

Är det så här framtidens barndomskildringar i svenska filmer kommer se ut? Istället för att handla om typ tonårspojkarna Lasse och Jerka som under en sommar på 50-talet skjuter med slangbellor på Oskarssons fönster och smygtittar när Stor-Conny kysser en tjej i baksätet på sin raggarbil, så handlar det om barn som äter blöta bakverk i en skogsdunge och låtsaskissar på persiska mattor. Det skulle vara trevligt att se.

En sista från imdb

2008-12-09T02:36:00.000-08:00

Är det den här målgruppen jag tillhör bara för att jag är intresserad av film? Rollspelsintresserade män med tuttar av fett som måste beställa hem öststatskvinnor via nätet för att inte dö ensamma.

Jag gick in på sidorna för att titta. Det är så mycket värre än Torsk på Talinn, oo så mycket värre. Man kan ju ta att kvinnorna beskriver sig själva som "rather pretty" och att deras fritidsintressen består av saker som: "I like to drive my bike on a high speed" och att göra övningar för människor med lungproblem. Man kan också leva med att sidorna gör reklam för roliga festkvällar som deras "finn en fru"-resor innehåller och illustrerar det med bilder som:

Men det börjar bli riktigt tungt att vara människa när man går in under Testimonials och tittar på filmklippen där nöjda kunder är intervjuade:

"You know, I've been to Prague, I've been to Krakow... But russian women ARE the best! These women are very vogue, very "in fashion", very into the modern clothing!"

Känsla i kroppen när han pratar: Kan du inte bara hålla käften din äckliga jävla galt, man har inte licens att uttala sig om mode när man har samma utseende som grisen på julbordet skulle ha om någon stal äpplet från munnen och bara lät den ligga kvar där och gapa i all sin ovärdighet.

Första tanken är ju, fy fan, hur kan man se så där glad ut på ett ställe som sätter upp bilder på tillgängliga tjejer på väggen. Men sen inser man, Joe Labero har väl rätt till lite närhet han också?

"It's amazing! Amazing, amazing, amazing, AMAZING! It's like paradise. AND they speak english! (börjar peka på kvinnorna för att bevisa att de är "internationella", som han kallar det) She's a nurse. She's a nurse. She's a... eh... (han blir osäker, hon fyller i med något ord hon tycker låter som engelska, men blir exakt som och ett långt och uttdraget tyskt ja. "She's a..." "JAAAAH!". Orolig stämning i rummet.)

Det här är på allvar bland det deppigaste jag har sett. Titta på hennes min. Hon har ju dött inombords. Och han bara sitter där med sina äckliga jävla "gillar att brottas med krokodiler på fritiden"-armar och förstår ingenting.

Det enda hoppet jag kan se i hennes situationen är om typ 15 år, någon morgon när hon får nog av att han sitter där och äter sina hårdkokta ägg, precis som han gjort varje morgon sedan hon lämnade sitt hemland, och den där lukten av ägg/förruttnat lik sprider sig i köket, och hon plötsligt flippar och bara klubbar ihjäl honom med stekpannan och sedan fortsätter att slå och slå på hans stabbiga torso långt in på eftermiddagen, tills den är mör som en kobebiff, som i scenen med brandsläckaren i Irréversible (för er som inte kan den referensen kan jag rekommendera ett filmintresse, det är rätt väg att gå i livet).

Youtube

2008-12-07T05:27:00.000-08:00

Minority report

2008-12-05T13:19:00.000-08:00

Jag kommer ihåg när internet var relativt nytt och det pratades om att man inom kort skulle kunna göra individanpassad reklam, att företagen skulle kunna se vilka sidor man besökte och utifrån det dra slutsatser om vem man var, vilket liv man levde och vad för produkter man skulle kunna tänkas vara intresserad av. Det gör mig otroligt glad att den dagen äntligen är här.

Favoriter från Pamela Andersons imdb-sida

2008-12-05T06:37:00.000-08:00

Producer:
Pam & Tommy Lee: Stolen Honeymoon (associate producer)

Cinematographer:
Pam & Tommy Lee: Stolen Honeymoon (uncredited)

Make-Up Department:
Pam & Tommy Lee: Stolen Honeymoon (hair stylist) (makeup artist)

Älskar att hon får scenografi- och smink-credits för en privat semesterfilm som blev stulen från deras hem. Riktigt bra parenteser också.

Till: eftertio@tv4.se

2008-12-04T02:21:00.000-08:00

Om det var någon som undrade vem som hade mailat in det moraliska dilemmat om två gifta personer på en arbetsplats, som Malou von Sivers diskuterade med Arne Hegerfors, Fredrick Federley och Rafael Edholm tidigare i dag, så kan jag berätta att det var jag.

Från: Jonas A (jonas_ad@hotmail.com)
Skickat: den 4 december 2008 10:21:47
Till: eftertio@tv4.se

Hej,
Jag skulle väldigt gärna få ett utifrån-perspektiv på en svår situation jag befinner mig i. Det är så att det finns ett gift par på mitt arbete, två personer som alla tycker om och som betyder mycket för gemenskapen på arbetsplatsen. Jag är inte nära vän med någon av dem, men tycker om båda två. Men härom veckan hade vi konferens med ett av våra andra kontor som sedan gick över till fest. Framåt natten råkade jag se den ena av dem, mannen, ta en av kvinnorna från det andra kontoret på rumpan, och senare även kyssa henne. Borde jag berätta det här för kvinnan? Är det min moraliska skyldighet? Det hela försvåras som sagt av att paret också jobbar tillsammans och att de betyder mycket för kontorsgemenskapen. Om jag berättar innebär det förmodigen slutet på deras relation.
Tacksam för svar
/Jonas

Jag kommer aldrig att få nog

2008-12-02T12:30:00.001-08:00

"Perfekt att till exempel kissa på sig i till julen. Härligt "lite guldig" yta ger en lyxig känsla för pigg klimakteriekvinna. Fräckt mönster i fram kan också piffa upp när du ramlat och blivit liggande och hemtjänsten måste ta hand om ditt nerbajsade bäckenområde."

Rosalie måste för övrigt vara namnet på dockan, det står ju sådär varje gång. Sorgliga, sorgliga tanke. Jag har inte tyckt så här synd om en docka sedan sången om uppblåsbara Barbara släpptes på skiva.

Det här är en punchline så bra att den förtjänar att strykas under. Den överraskande vändningen där, att den är både ljuvlig att ha på och att TA på. Det får inte finnas något tvivel om det fyrverkiet av lingvistisk briljans når fram till läsaren. Ljuvlig också! Vad är det för en känsla? "Åh, men du, den här pyjamasen var minsann ljuvlig". Gärna ett utropstecken och en vågad linje till ordet "helsiden" också. Det materialet har faktiskt inte gjort sig förtjänt av sådan uppmärksamhet.

Det här är den roligaste meningen i svensk historia. Ibland kan det räcka med en väst. Om det finns någonting som någonsin har sagts någonstans i världen som jag är redo att till fullo ställa mig bakom, så är det att ibland kan det räcka med en väst. Det är sant i alla situationer och alla skeden i livet.

Det här är en mening jag kommer vända mig till i svåra tider, i framtiden när det är körigt på jobbet och jag inte har tid att förbereda mig så mycket som jag skulle önska, då ska jag påminna mig själv, "Livet behöver inte alltid vara "afrikansk sarong", ibland kan det räcka med bara en väst". Ett tag var jag orolig över vad jag ska köpa i julkapp till min flickvän. Inte längre. "En stor gest är inte alltid bäst, ibland kan det räcka med bara en... God jul önskar Jonas"

Tänk alla de här plaggen sittandes på en och samma "ledigt klädda" kvinna. Tänk att få se något sånt med egna ögon. Snoppen skulle ju knoppa av, röra sig bort till kvinnan, lägga sig till rätta i någon av morgonrockens fickor och bara ha det bra där för resten av sitt liv. Som när pensionärer flyttar ner Spanien för att, efter ett hårt liv, äntligen få koppla av och bara sola, bada, golfa, samt då och då bli "lite fnissiga" med väninnorna och nypa dansläraren Enzo i stjärten. Eller, för att välja en annan referens, som när solen lade sig ner och myste i den där korgen med garnnystan i den gamla vinjetten till väderleksrapporten.

Mest mönstret som är roligt här. Är inte den här med i Sagan om ringen?

Från samma fest

2008-11-28T08:05:00.001-08:00

Tycker också att vi kan ta oss tid att gratulera Donatella Versace

och Willy Wonka

till deras nyfödda dotter:

Stort grattis!

Lena Adelsohn Liljeroth

2008-11-28T07:55:00.000-08:00

Det är trevligt, tycker jag, att kulturministern kan få lite ledigt från allt regeringsarbete och från extraknäcket på Hooters för att gå på mingel.

Du har just läst ett inlägg om kulturministerns pattar.

(Om det börjar komma hit folk som googlar "kulturministern +pattar" nu, då lämnar jag landet).

Kan för övrigt tänka mig att Ulf har en riktigt jävla osund relation till dom där.

Det här är Sverige 2008

2008-11-21T05:10:00.000-08:00

Jag vet att det är väldigt uttjatat att skriva om alla "sjuka grejer" folk googlar på och sedan hamnar på en blogg, men jag tycker verkligen att det är lika fascinerande varje gång. Etnologer borde studera sådana här saker för att förstå vad dagens svenskar gillar. Här är några sökningar som lett till den här sidan under senaste veckorna. Och, i förlängningen, här är Sveriges invånare:

text på gimme gimme gimme

jokkmokksdagarna huddinge

sånger från våningen ovanför

kissiga trosor
Jag hade inte haft några problem med "nerkissade". Men "kissiga"! "Åh, dom här trosorna var kissiga och härliga!". Det är fel tillfälle att börja låna in ord som används när dagisfröknar pratar med barn, "Är du lite kissig Amanda? Behöver du gå på toa?". Helt fel tillfälle för det.

största snopp jag sett
Samma sak här. "Världens största snopp" hade varit okej. Men "största snopp jag sett". Att vara så sugen på en anekdot från någon som sett en stor snopp att man tänker ut formuleringar som skulle kunna ingå i en sådan berättelse och söker på dem, det måste finnas annat i livet.

största snoppen sett
Det var värt ett försök till.

hunden john-john

buggkläder

är mandel farligt för hundar
Jag älskar människor som ställer frågor till google. Undrar hur man tror att en sökmotor fungerar då, att ens sökning skickas ner i något underjordiskt land där dvärgar springer omkring i gångar och letar fram informationen i olika arkiv, gärna typ ropar till varandra i en kedja av effektivitet, någon får ett fax med sökningen och ropar till nästa dvärg "är mandel farligt för hundar", så ropar den dvärgen till nästa och så vidare ända tills slutet av kedjan där någon slår i ett lexikon, och sedan färdas svaret tillbaka, och rummet bredvid är fyllt av hamstrar som springer i små hjul för att alstra elektricitet till hela internet. Jag lovar att googlingen innan var typ "Hej, jag skulle vilja veta om mandel är farligt för hundar. Min hund john-john fick nämligen i sig en mandelkubb häromdagen och jag vill bara kolla så att det inte är någon fara. Tack på förhand", och så enterknappen.

hyra strippstång
Den här sidan är träff nummer två. Mitt emellan poledance.nu och en artikel om svensexor.

grupptryck på gott eller ont
Garanterat Malou von Sivers som researchar inför något kommande program av "Efter tio" där Thorsten Flinck, Jonas Gardell och Tobbe Trollkarl ska diskutera grupptryck, verkligen gå på djupet och ta upp både bra och dåliga saker med det. Gärna att Malou målar upp något scenario som alla måste ta ställning till, "Tänk er att ni står i en grupp och att alla tänder en cigarett, och så säger någon till er 'kom igen då! ta ett bloss du också', skulle ni klara av att stå emot grupptrycket i en sådan situation?" Och alla tar frågan på allvar.

ensamma män misslyckade
Sorgligaste sökningen genom alla tider.

fittor.se
Hur kan det finnas människor som har svårt att hitta porr på internet? Hur kan "survival of the fittest"-principen inte ha utrotat dem? Eller så är det Robert Aschberg som researchar inför någon Insider-granskning om prostitution på nätet.

michael bolton world tour 2008

monsterballe
Briljant.

en apa kan äta
Det är alltid formuleringarna som är roligast, att personen som gjort den här sökningen har tänkt ut i sitt huvud, "okej, jag skriver så här så kanske jag kan komma in mitt i mening som berättar vad en apa kan äta". Typ "en apa kan äta exempelvis bananer".

fredagsdikt

dajma betyder

oooa hela natten

lidls kolsyrade vatten
I framtiden, när jag ligger för döden och undrar vart alla år tog vägen, då kommer det kännas bra att veta att jag tog mig tid att skriva en text om Lidls kolsyrade vatten.

porrkrig

tappa gamla kompisar

grupptryck på gott och ont
Malou igen, tänker inte ge sig.

mimmi burger

hej ljuva hem
Det där klassiska talesättet "Hej ljuva hem!"

periodiska systemet skrivbordsunderlägg

babyolja pingis

inverterad munkfrisyr

bamse trffar brummelisa you tube

bamse trffar brummelisa youtube

bamse träffar brummelisa you tube

anna book ser ut som en potatis
Vad är det man är ute efter med den här sökningen? Att någon ska ha skrivit just det där? Vad ska det ge? "Ja, då var det som jag trodde alltså, Anna Book ser ut som en potatis. Det var ju typiskt."

pissbomb

hon bajsade på sig
Det är återigen den där strategin, att formulera sig på ett sätt som skulle kunna leda till en anekdot. "Jag vill inte se någon bajsa på sig, jag vill inte höra om vad man kan göra för att inte själv drabbas, däremot är jag något så in i helvete taggad på att läsa en berättelse om någon som varit med när en tjej bajsat på sig"

skånska språket genom tiderna
Så intressant är det inte.

nudist östberga

torsklåda recept

svamp i underlivet herrar

(grupptryck på gott och ont)
Malou experimenterar med det stilistiska greppet "parentes".

pissbomber i duschen

när uppfanns porren?

vad hände när man hitta mandel i gröten

ohoj herr bäver

läckande kateter

julklappstips henne

plastic surgery gdansk
Önskar att det är personen det är personen från förra sökningen som fått ett bra tips att fördjupa sig i.

hur maila björn ranelid

vart opererade linda rosing sig
Jag kan gilla att jag har en blogg där man faktiskt kan få det riktiga svaret på den frågan.

gott grupptryck

himlen runt hörnet porr
Så extremt specifik fetisch. "Hej, jag är ute efter porr som refererar till Lisa Nilsson-låten Himlen runt hörnet, har ni något sådant?". "Nja, vi har en film här som bygger på hennes låt Varje gång jag ser dig, kan det vara något?". "Tror du att jag är helt jävla sjuk i huvudet eller?".

annette's lilla krypin
Det är nog ett bra krypin, det där. Ett bra litet krypin.

texten på rulla in en boll och låt den rulla
"På"! Dessutom, är inte texten till "rulla in en boll och låt den rulla" typ... "rulla in en boll och låt den rulla"?

uppblåsbar dyna

erektion pojke mamma
Erektion, pojke, mamma. Det är tre så oskyldiga ord som tillsammans bildar ett så in i helvete ondskefullt förbund. Jag var tvungen att googla det här bara för att få någon uppfattning om vad den här personen kan ha sökt. Hittade ingenting. Däremot såg jag att min egen blogg var träff 219, vilket betyder att han (garanterat) hade gått igenom 218 sidor innan han kom hit. Det oidipuskomplexet måste ju sakna motstycke i världshistorien.

att finna sig själv

finna sig själv

Nu: Filmfestival.

Den bästa självinsikten i hela världen

2008-11-17T12:42:00.000-08:00

I våras hittade jag den här reklamannonsen i en resekatalog. Den var inte publicerad i samband med någon annan information om Rumänien överhuvudtaget, bara placerad bland andra länders annonser. Men där, säg, Grekland hade någon text i stil med "Greece - where the sun never sets" eller "Greece - heaven is a place on earth", valde Rumänien att gå på den lite mer nischade "Romania is also the place for plastic surgery". Här trodde man ju att den rumänska copywriter-branschen hade nått sin prestations-topp, som det där världsrekordet i 100 m, att konsensus var att det var omöjligt för en människa att toppa. Men så i dag på T-centralen möts jag av det här mästerverket, det rumänska utrikesdepartementets svar på Gudfadern 2:

Alla andra länder i världen hade kanske valt "Simply amazing" eller "Simply irresistible" eller någonting i den stilen, Rumänien satsade på "Simply surprising". Surprising! Ett ord som till vardags mest används av människor som just öppnat en present de inte tycker om. "Henning Mankells Kinesen! Det var... överraskande"

Jag älskar tanken på diskussionen bakom den formuleringen. När man kände sig tvungen att stryka förslag efter förslag för att Rumänien inte kunde leva upp till dem. "Vi kan verkligen inte köra på simply great, INGEN kan hålla med om det". Först vid "Simply surprising" kände man att det fanns täckning för påståendet, och då hade ändå förslag som "Simply good" och "Simply a country" dömts ut som för överdrivna.

Det är nog en bra lista på överraskningar som ska backa upp det där påståendet. "Rumänien har en högre andel hepatit C-smittade sexslavar än något annat land i världen". "På samma sätt som eskimåerna har 70 olika ord för snö, har rumänerna över 400 ord för inavel". "Rumänien har ansökt om att Bukarest ska bli Europas kulturhuvudstad 2012. Bland stadens kulturella sevärdheter finns Centraleuropas största antal lösspringande hundar, spetälskekolonin Grâmbovijnski och en fabrik som tillverkar hattar".

Jag ÄLSKAR att vara vid liv i denna tid

2008-11-13T13:57:00.000-08:00

På svenska biografer från och med 25 december.

Simone de Beauvoir – Det andra könet

2008-11-12T11:58:00.001-08:00

Ibland diskuterar jag och mina vänner vilket av könen som egentligen är det mest efterblivna. Min poäng är att tjejer gjort en hel del riktigt hedervärda försök (Maria Lundqvist-karaktären "Sally", aktiviteten "mysa", alla i publiken på en Lars Winnerbäck-konsert osv), men att killarna alltid vinner i slutändan. Det går liksom inte att slå ett kön som har fått filmgenren "erotisk thriller" att slå igenom. Det går bara inte. Ni kan skicka vem ni vill, vi vinner oavsett. Ni skulle kunna skicka den kvinnliga lagledaren i Sing a long och vi skulle ändå vinna. Det skulle räcka med en "Dödlig åtrå" så skulle saken vara avgjord.

Men det är fascinerande genre. Vad är det för människor som inte har tålamod att sitta igenom en långfilm – inte ens i den minst intellektuellt krävande genren av dem, mordgåtan – om det inte med jämna mellanrum dyker upp ett par nakna bröst. "Hyra en Wallander-film? Vad är du för en jävla pluggis egentligen?" Det är så sorgligt Kinder-ägg för den vuxne mannen.

Jag kommer ihåg när jag bodde hemma och gamla TV6 fortfarande existerade. Varenda tisdag kl 22 bröt de av den vanliga tiraden av dokumentärer om "djungelns underverk" för att visa typ "In på bara skinnet" eller "Hårda bevis". Det var första gången i mitt liv jag såg min pappa vara uppe efter klockan tio på kvällen. Sedan den tiden har det bara hänt en gång till, det var när TV3 visade Steven Seagal-filmen Patrioten. Då fick han samma övernaturliga krafter som det sägs att barn kan få när en förälder är i fara. Det var en bisarr kväll, när man vid halv ett-snåret hör snyftningar inifrån vardagsrummet, går in och ser vad som ska föreställa ens manliga förebild i livet sitta och gråta till någon scen där Steven Seagal och hans frisyr rider i slow-motion på ett sätt som får hans hårsvall att dansa med vinden. Och jag är rädd att den defekten har gått i arv till mig. I vanliga livet är vi båda känslokalla som Caligula i Hets, men när människor lyckas på tv, då blir vi Tilde de Paula. Min pappa blev ju mer tårögd när Annika Sörenstam tog hem Bergslagsgolfen än när han fick veta att cancern hade spridit sig. Det är skeva prioriteringar. Seriöst, för något år sedan blev jag rörd för att tomtefar i reklamen för glöggen Blossa verkade ha "en så fin familj". Den hjärnan lever jag med dygnet runt.

Men, ja, han satt där i alla fall, tisdagkvällar i vardagsrummet, dörren lite stängd. Så när man kom in bytte han alltid till typ Agenda och sa "det här tycker du ändå inte är något kul", helt uppenbart en replik han hade i beredskap, men som, när det var skarpt läge och han blev stressad, inte fick någon förklaring eller logiskt sammanhang över huvud taget, han bara inledde så, helt plötsligt, "det här tycker du ändå inte är något roligt!". Förvirrad stämning.

Så gick jag ut och han kunde fortsätta följa något privatdetektiv som blivit anlitad av en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen, men som faller för detektiven under tiden.

90-talet lever vidare på facebook

2008-11-09T11:59:00.000-08:00

Att gå in på Henrik Schyfferts sida är som att träffa på några sådana där soldater som är vilse i någon skog och inte har fått veta att andra världskriget är över. Några favoriter från wallen:

Henrik is now friends with Kajsa Mellgren

Henrik is älskar sitt Killinggäng.

Henrik is now friends with Johan Renck

Jugge Nohall wrote at 5:21pm
asså - Du e jäävligt lik Ernst Hugo på fotot, Henke..bah ville antyda liksom..

Henrik älgjakt baby, tillbaka den 19:e. - 1 Comment:
Johan Renck at 1:33am October 11
meat is MURDURRRR

Några gulliga saker från internet

2008-11-08T07:06:00.001-08:00

Kattunge med rädd och lite busig uppsyn.

Hundvalpar som busar tillsammans.

Griskultingar som varit och bökat i färg.

Stephen Hawking i tyngdlöst tillstånd.

Tidelag är inte tidlöst

2008-11-06T09:38:00.001-08:00

Tidigare i dag såg jag ett inslag om en kvinna som lämnade sin man för att hon och deras gemensamma hund hade förälskat sig i varandra, (det var inte A-ekonomi det här). Det hintades även om att hon under sin relation med hunden också haft sex med en häst. En häst!

Tänk hur en sådan sak måste se ut i gamla människors huvuden. Gamla människor kommer ju från en tid då det var uppseendeväckande om någon hade sett en häst. Hela familjer vandrade med lyktor i händerna i flera timmar för att ta sig till socknens kyrka och få lyssna till pojken som beskådat detta fyrbenta underverk, "är det sant att den har en kropp stor som Rune Anderssons eka?". Det var liksom där deras måttinstrument kalibrerades och deras hjärnor bestämde sig för vad som var imponerande och skrämmande här i världen. Sen, några decennier senare, blir människor intresserade först när den där hästen inte bara har sex med en människa, utan har sex med en människa som bedrar sin partner, en hund, under tiden. Varenda dag måste ju vara som ett avsnitt av Twilight zone för dem.

Jag tänker mig någon ung man på 30-talet som för första gången hör någon döpa om öppet vatten till "drickat" (som i "haru trillat i drickat Söderlund!", och där och då tänker att det här är det absolut roligaste skämtet som någonsin kommer att uppfinnas, ett mer hisnande tankeexperiment kan omöjligt existera, nu har människan kommit så långt som det går. Den mannen lever ju fortfarande.

Det är därför gamla människor kan sitta och yra om något tv-program där vuxna män var utklädda till kycklingar och sjöng sånger från det militära 50 år efter att det sändes. I deras huvuden är det fortfarande intressant. De äldsta människorna som lever i dag är ju uppvuxna under en tid då färg ännu inte hade uppfunnits och man, om man ville kommunicera med andra, var tvungen att skriva en lapp och fästa den kring en duvas ben.

Det är deppigt att man själva kommer vara den personen i framtiden, när ens barn bara "Nya office-torrenten? Gå och gräv ner dig gubbe" och sedan tar sina svävande BMX-cyklar till den underjordiska raveklubben "Vortex of inzanity" där man kan ladda ner droger direkt in i hjärnan.

Ett litet nederlag för människan, ett stort nederlag för mänskligheten

2008-11-02T11:25:00.001-08:00

I går: Hade precis gått upp, det var varmt i rummet och jag var trött och lite bakfull så jag hade öppnat fönstret för att vakna till. Under tiden låg jag i fosterställing i soffan och åt choklad och tittade på Idolrepriser, en enda liten hög av värdighet. Så plötsligt flyger det in en fågel genom fönstret, sätter sig på tv:n och bara tittar på mig. Extremt konstig stämning i rummet. Första reaktionen var "Mormor?"

Sen kom skammen. Det här är alltså sant. Jag började på allvar känna skam inför en FÅGEL för att jag låg där och var ovärdig. En fågel! Då har man nog ett och annat att reda ut i sitt liv ändå. Men, ja, det är inget psykologsamtal man vill ha, när man måste berätta varför man sökt hjälp, "jo det var så att en fågel råkade se mig i en osmickrande pose..."

Men vad är rätt beteende i det läget? Ska man resa sig upp och typ kackla och vifta med en kvast för att skrämma bort den? Jag skulle ju aldrig kunna se mig själv i en spegel igen. Tänk bilden den fågeln skulle ta med sig av människan, jag skulle ju dra skam över hela vår art.

Så jag fick lite panik, försökte minnas hur liknande händelser sett ut på film och i böcker jag tagit del av, för det är ändå en klassiker, en fågel som flyger in och gör rummet osäkert. Den scenen finns ju med i praktiskt taget alla fabler, Edgar Allan Poe-berättelser och allmänt "lite ruggiga" deckargåtor som någonsin har skrivits. Så jag ställde in mig på att den skulle ge mig någon kryptisk ledtråd, typ "Svaret du söker finns hos hunden med ett ben av trä", så skulle jag förstå inte förstå någonting alls, men sedan, efter mycket sökande, hitta någon liten pubskylt föreställande en hund med ett träben och där inne hitta en man som har "väntat på mig".

Istället satt den några sekunder på min tv, bara tittade på mig med en tom blick, dömde mig och min livsstil i tystnad. Sen flög den ut igen.

Känslan efteråt: snopen. Jag har aldrig varit snopen tidigare, jag trodde att det var en känsla som bara existerade i Kalle Anka, men det hände. Jag förlorade mot den där fågeln. Det måste jag leva med nu.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

2008-10-29T11:06:00.000-07:00

Kompisar från förr – Svenne och Peewee

2008-10-29T10:53:00.000-07:00

Under hockeykortsåren i Huddinge fanns det bara en kung – den tjocka lilla kinespojken Svenne. Anledningen till att han kallades Svenne var enligt klassisk logik att han inte var svensk. Uppenbarligen några av hans klasskompisar som blivit stressade över vad man vågar kalla en asiat, "Hövding Snabba Foten? Är det indianer? Tjing-Tjong? Nej, det är nog hans riktiga namn", och sedan safeat med Svenne.

Svenne var, precis som alla män ifrån Asien, savant. Han kände till och ägde stora delar av samtliga hockeykort som någonsin tillverkats och visste rakt av hur många assistpoäng Ottawa tog under december 1984. Bara hans Mario Lemieux-samling bestod av en tre-fyra pärmar. Det var Svenne man gick till när man behövde få en bild värderad eller ville byta bort dubletter. Besöken där var alltid lika laddade, som att få audiens hos påven.

Man ringde på i hans föräldrars villa, möttes av en mörk röst på andra sidan som frågade efter det hemliga lösenordet, "Pavel Buré lindar sin klubba med fågelvingar", så öppnades dörren och man gick in till ett mörkt rum med neddragna persienner, där satt Svenne i en mörk fåtölj och klappade en tjock katt som låg i hans knä. "Vad kan jag göra för dig min son?" Så började man beskriva sitt ärende, men Svenne stoppade en direkt. "Inte här". Så fick man gå ut i garaget istället. Där satte han på färgblandaren (för att FBI-agenter som buggat hans hus inte skulle höra vad som sades), och sedan sköta sina affärer snabbt. Och i riktiga känsliga fall, när det var tal om inplastade Wayne Gretzky-bilder eller dylikt, då fick man rita ett streck på en sten i området, så mötte Svenne en i skymningen, under en bro nere i hamnområdet. I stort sett så gick det till.

När hockeykortsperioden dör för tonårskillar i Huddinge så går de över till sitt egentliga kall i livet, att prutta. För killar i Huddinge är fenomenet pruttande inte en olyckshändelse, inte en syssla, inte ens en hobby. Det är en livsstil. Prutten är för Huddinge vad samban är för Brasilien. Killarna i huddinge pruttar som knattarna pratar, när en har sagt sitt så tar näste man över stafettpinnen. Under början av min högstadietid lyckades killarna i min klass hålla igång en prutt i över 400 dagar. Som ett enda stort lapptäcke av dålig luft. Enda anledningen att den tog slut var att en av dem var tvungen att lämna orten i affärer.

Jag hade, och det här är inte ens en överdrift på något sätt, en kompis som brukade experimentera med olika dieter för att framkalla en så dålig mage som möjligt. Han kom till skolan med små påser där han blandat typ tabasco, soja och andra starka kryddor för att framkalla vad han själv refererade till som "toxic waste" (alternativt den lite ledigare benämningen "en toxicanare"). Folk älskade honom.

Det var därför det blev en så stor kulturkrock när "Peewee" flyttade upp till Huddinge från Småland. Han var ovan vid det här och så fort någon pruttande blev han så glad och uppspelt att han hoppade han upp och ner bara för att få utlopp för euforin. Efter det ropade han alltid "mööörder!!!!!" (fritt översatt: "det liknar ju ett mord med alla dessa dofter!") med en glädje i rösten som man annars bara hör från barn och utvecklingsstörda. Nästa steg i hans glädjerus var att börja kittla personen i fråga, vilket är helt fel väg att gå. Är det något bus man inte ska utsätta en "lite pruttig" (förlåt) person för så är det kittlingen. Det är som en riktigt ondskefull variant av att gnida handen mot en "ande med tre önskningar"-flaska.

Peewee sa även en gång, sent i puberteten, att Pärlan från Piff och Puff-serien Räddningspatrullen var den snyggaste tjejen han någonsin hade sett. En tecknad mus i lila overall, det var för bra för att vara sant för honom.

Nu räcker det med Huddinge, har blivit så många inlägg om det. Man skulle kunna samla alla dessa texter och ge ut dem som en generationsroman, Huddinges svar på Jack. Istället för att kretsa kring typ skäggiga män som super och knullar i Vitabergsparken så handlar det om tjocka barn som fiser och spelar rundpingis i snowjoggers.

Några sista saker som kan vara bra att veta om Huddinge:

I Huddinge är en turk inte någon från valfritt arabland, som det är i övriga Sverige. I Huddinge är en turk någon som kommer från ett land som inte är Sverige. Det fanns bland annat en kioskägare som hette Vinko som kallades för turk trots att han kom från Estland. Dessutom med prefixet "gelé" – Geléturken (det fanns gelégodis i hans kiosk).

I Huddinge är en gullig hund inte ett potentiellt husdjur, det är ett potentiellt ligg. /Özz Nujen

I Huddinge har ord som alkoholförgiftning, bootcut och Rammstein en positiv klang.

Saker som inte ska existera i ett hem 2

2008-10-24T09:20:00.000-07:00

I fredags la jag stora delar av kvällen på att klippa ut sidor från en bok med bilder på rymden för att sätta upp dem på min vägg. Nu ser det ut som den lamaste jävla Cosmonovasatsningen genom alla tider här inne. Det här är inte ett nederlag för mig, det är ett nederlag den mänskliga arten.

Män som gör saker mot sin vilja

2008-10-23T11:32:00.001-07:00

Jag var på Moderna museet förra helgen. I en av korridorerna satt två män som uppenbarligen följt med sina fruar, varit ointresserade av konsten, satt sig för att vänta, och somnat. Det är för enkelt! Det här hade varit över gränsen även om det var en installation som ville kommentera "vår tids stereotypa könsroller". Måste livet välja typ Svensson, Svensson och Medelålders plus när det imiterar konsten.

Kishti Tomita

2008-10-23T11:20:00.000-07:00

Jag var väl en två-tre år när mamma berättade för mig om döden. Det är länge sedan nu, men jag minns det som vore det i går. Det var gamle Enok på andra sidan gården, han med alla undulater, han som brukade sjunga om "Briggen Blue Bird av Hull" för alla oss barn i området. En dag var han plötsligt borta, spårlöst försvunnen. Vi undrade alla vart han hade tagit vägen. Hade han kanske rest till staden i ett ärende? Eller var han bara iväg till specerihandlaren för att köpa bröstsocker?

Senare samma kväll berättade mamma att Enok var död. Borta för alltid.

Trots att ingen av oss barn riktigt visste vad döden var förstod vi att det var någonting hemskt och otäckt. Någonting att frukta. Den natten när jag skulle sova föreställde jag mig hur döden såg ut, vad det var för ett otäckt väsen som hade tagit Enok ifrån mig. Den bild som dök upp i mina tankar har plågat mig ända sedan dess. Jag tänker inte beskriva den i ord, ty jag vill bespara er det lidande denna bild har åsamkat mig.

Alla tröstlösa nätter, långt upp i tonåren, jag fick tillbringa gråtandes i min mammas säng. Alla långa kvällar med sitt hotfulla mörker. All tandagnisslan. Den där klassresan till Vässarö då jag kissade på mig i sovsäcken för att döden gjorde sig påmind och mamma var långt, långt borta. Det är en bild ingen människa ska behöva utsättas för.

Så, nu har nog poängen gått fram.

Några nya favoriter i sortimentet

2008-10-14T12:53:00.000-07:00

"Velour är mjuk och len som sammet." Den formuleringen är ju hämtad från ett reklamblad från någon bordell i Las Vegas. "Candy har läppar som längtar efter dig. Angel gillar hårda tag. Velour är mjuk och len som sammet."

Jag är inte ens nära att förstå den här referensen. Vadå bäckebölja? Det är ingen en exklusiv Las-Vegas-hora. Det låter som någonting från landsbygden, typ ett göteborgskt smeknamn för anus. "...och han fick tamejfan en tjottahejtare rätt upp i bäckebölja! Du vet, han ju inte gå på flera veckor efter det! Fick sitta på en uppblåsbar dyna och gå till jobbet i mysbraller!"

Hur gammal är man om det här nattlinnet känns "lite gammaldags"? 2-300? Jag är relativt säker på att det här är samma nattlinne som Krösa-Maja bär under stora delar av Emil i Lönneberga-filmerna.

"Velour-rock med knappar i fin färg. 'blått e' flått!'" BLÅTT E FLÅTT! Det ska inte vara möjligt att få hybris på en liten prislapp till en morgonrock från en tantbutik på Ringvägen! Det ska inte gå!

Här får man ju i stort sett omgående en erektion. Jag älskar verkligen den här trosan. Den gulnade färgen, "firm control"-lappen, storleken (det framgår inte riktigt av bilden men den här trosan är i princip lika stor som ett örngott). Det här ser ju ut som den där gamla trasan mamma hade i städskrubben och som togs fram när det var dags att putsa silvret. Den ultimata fantasin skulle ju vara att man följer med en kvinna hem och att hon "bara ska glida i något mer bekvämt". Sen kommer hon in iklädd rocken och nattlinnet från första bilden, och efter det tar av sig rocken och låter linnet glida mot golvet lite elegant, för att slutligen stå där, endast iklädd dessa trosor och bara utstråla erotik.

Det mest uttjatade ämnet genom alla tider

2008-10-11T11:04:00.001-07:00

Alltså, har ni tänkt på hur tjock Anna Book är eller! Hon är så tjock att hennes tvätt inte längre får plats i en Ikeapåse. Hon måste använda en sån där orange big bag för byggavfall. Anna Book är så tjock att när hon ligger i sked med någon så ser det snarare ut som midsommarleken "potatis i sked". Anna Book är så tjock att hon ser ut som en ko! Hon bara "ABC – du e mina tankar. Muuu! CDE – Mitt hjärta det bankar Muuuuu!!"

Nej, nu skojar jag med er. Men allvarligt, jag såg lite av Extra Extra häromdagen, dom skämtade, utan ironi, i över fem minuter, om att Anna Book är tjock. Han Tobias Persson var där och gjorde en så in i helvete skön grej på att Anna Book skulle varit med i Stjärnor på is, men att hon var så tjock att isen brast. Att isen brast! Jag höll på att göra i brallan för att jag garvade så mycket när han sa det. Och när man tänkte att det bara inte kunde bli roligare så börjar han plötsligt mima hur det skulle ha sett ut! La på ett tjockisansikte med dubbelhaka och uppblåsta kinder och gestikulerade hur Anna försökte ta sig upp ur isen med hjälp av isdubbar. Vid det laget låg jag på golvet och bara ylade, långa, utdragna klagorop, för att det var så roligt.

Den mannen utsågs till den absolut roligaste komikern i hela Sverige för några veckor sedan.

Tobias Persson tillhör en av mina favorittyper av svenska komiker. Sådana som typ jobbade som skolkatalogsfotografer men kände att de förtjänade en större publik när de klämde på gummidelen längst fram på kameran och gjorde ett Kalle Anka-ljud så att mellanstadiebarnen började skratta. Det är bara i Sverige en sådan önskan kan gå i uppfyllelse. Att sadla om från skolkatalogsfotograf till komiker, använda samma material och lyckas, det är den svenska drömmen.

En annan klassiker är förortssvennar som provar stand-up, lyckas bli lite kända genom att dra skämt om att de har sex med en hund, som också är deras farfar, och sedan låter egot löpa amok. Typ Mårten Andersson. Människor vars karriärer peakar när typ Glada Hjulet Pub och Restaurang i Farsta döper en pizza efter dem.

Men min absoluta favorit är fräcka kvinnor som är grova i munnen på dialekt, som "säger som det är", det vill säga går upp på scen och med någon riktigt jävla bonnig värmländska saker något i stil med: "Ni vet min göbbe Klas, han vill tamefan alltid ligga, men jag har kommit på ett bra system för orka – när han sätter på så stänger jag av!" Eller: "Ni vet, när jag och min göbbe knöller, då tänker vi båda på Zlatan – han för att inte komma så snabbt och jag för att kunna komma över huvud taget!"

En bubblare är killar som blev retade i skolan för att de typ sa j istället för r och vill få upprättelse som vuxna. Mitt enda problem med den kategorin är att det förr eller senare alltid mynnar ut i en självbiografisk bok, gärna med någon "fyndig" och "gripande" titel, "Mitt liv som jövknullaje", där de blir allvarliga och talar ut om skoltiden. Typ Jonas Gardell. Jag har svårt för honom ändå. Jag lovar att Jonas Gardell är sådan människa som känner sig intellektuell när han stavar drycken te "thé".

Det här är verkligen nidbilden av svensk humor och det känns som att man alltid hör svenska komiker säga i intervjuer att den inte stämmer, inte längre, att det bara är människor som inte har koll som säger så. Men så tittar man på typ Extra Extra eller Morgonsoffan och ja... det är ändå Sveriges humorelit. Det känns som att man har hört det där pratet men sett det motbevisas lite för många gånger nu. Det är som när barn ska visa för mamma hur duktiga de har blivit på att kicka boll, men aldrig lyckas. "Meh! Det går aldrig när du kollar! (mamma går in) Men mamma kolla nu då, nu kommer det gå!" Bollen studsar iväg.

Min poäng är det här: Det är oo så stor skillnad på att få någon att skratta och att vara rolig. Folk skrattar ju åt vad som helst! Det är som att få en hund att vifta på svansen. Det räcker ju typ med att hålla något färgglatt strax ovanför nosen för att den ska bli glad. Den vet inte bättre! Men man blir ju inte "Mannen som kunde tala med hundar" med sådana metoder.

Jag håller fast vid min överlevnadsinstinkt: se på tunga och gripande dramer som knasiga komedier och komedierna som hjärtskärande och deprimerande dramafilmer. Som komedi är ju Angel ett mästerverk, på samma sätt som att man blir svårt nedstämd och börjar ifrågasätta meningen med livet när man tittar på Göta Kanal 2.

Jag såg dock De ofrivilliga för några veckor sedan. Det är verkligen den bästa och roligaste svenska filmen på säkert tio år. Helt briljant. Man MÅSTE se den.

Kompisar från förr – Otto och Anton

2008-10-01T14:23:00.000-07:00

Otto och Anton var två finska bröder, class act obs-barn verkligen. Sådana barn som inte förstod/brydde sig om att de var utstötta. Otto och Anton var lyckliga så länge de fick typ stoppa tomtebloss i katters rumpor och dränka brödbitar i hembränt för att kasta åt änder så att de skulle bli fulla och simma roligt. Då var båda ändå ledare i Huddinges scoutkår.

Å andra sidan är ju scouterna desperata efter medlemmar. Man skulle ju bli insläppt i scouterna även om ens inträdesprov bestod av typ en råbandsknop, en mössa av näver och en videoupptagning där man sätter fyra små rullskridskor på en hund, binder fast den bakom en bil och slirar omkring på någon parkeringsplats.

Även Otto och Antons finska föräldrar var aktiva i scoutkåren. Alla fyra hade ADHD. Tänk familjemiddagarna! Fyra tjocka, hyperaktiva, lätt sinnesslöa scouter. Det är ju en film en Eddie Murphy skulle skriva och spela alla roller i om han hade bott i Sverige.

Men även om Otto och Anton var överviktiga så tog deras föräldrar alla priser. De var så tjocka att de hade kommit till den där nivån då alla människor ser likadana ut, då kroppen antar samma former som en snögubbe. Bara tre stora, släta kulor placerade ovanpå varandra. Utöver det hade föräldrarna likadana kläder och likadana frisyrer. Det såg helt briljant ut. Att stå i närheten av dem var som att befinna sig i den där klassiska Guiness Rekordboksbilden med två tvillingar som sitter på varsin minimoped och bara är tjocka.

Vad är det för en kategori de där tvillingarna har vunnit för övrigt? Tjockaste tvillingpar? Det är en merit för cv:t ändå. "1984-92: Rekryterare på WM data. 1996: Tjockaste tvillingen i världen." Det finns ju typ bara en 11-12 tvillingpar i hela världen. Olsen-tvillingarna skulle ju vinna den kategorin om inte mopedbröderna funnits.

En gång gick jag in i Ottos rum och hittade den största traven skogaholmssmörgåsar i svensk historia. Det var verkligen en hel limpa, uppskivad och beredd. Längst upp i traven var en smörgås där någon hade tagit en tugga och därefter lämnat hela högen. Motiveringen: "Osten var äcklig". Det sammanfattar nog Otto och Anton.

Otto är också upphovsman till alla mellanstadiemyter som någonsin cirkulerat, inte bara i Huddinge utan i hela Sverige. All den där "det sista i läskflasken är 90% saliv" och "om trycker på den där lilla knoppen bakom örat så dör man omedelbart"-skiten, den är det Otto som ligger bakom. En gång sa han till mig att det var vetenskapligt bevisat att Polisskolan-filmerna var världens bästa filmer, att forskare i USA hade kommit fram till det.

En sak måste man dock ge dem, de var riktigt stora fiskar i den lilla damm de verkade i. Det fanns verkligen ingen inom en mils radie som hade bättre koll än Otto på vilka drivrutiner som behövde ändras för att hitta den gömda banan i Doom 2. En gång när jag råkade skriva in fel MS-Dos-kommando blev jag utskrattad av Otto – och tog åt mig. Det var på den nivån hans inflytande låg.

Familjen hade även en rolig granne som hette Muhammed Muhammad (Man FÅR inte göra det så lätt för manusförfattare till farser). Muhammed Muhammad tog iaf pingislektioner av min pappa... Nej, det blir långt att gå in på pingislektionerna, en annan gång. Min pappa var i alla fall pingistränare på orten (Ord kan inte beskriva kicken man får av att stanna kvar efter sin egen träning för att titta på de äldre killarnas pass. Det fanns en kille som hette Lars som jag såg upp till väldigt mycket. Han hade tandställning och limmade sitt pingisrack innan varje träning, vilket var bland det absolut mest maxade jag någonsin hade upplevt, första gången jag såg honom göra tänkte jag verkligen "nej, nu har jag sett allt, jag skulle kunna dö nu och vara nöjd med mitt liv". Så jävla osund förebild ändå. Till och med ett barn måste kunna sätta ribban lite högre än så.)

De var konstant osams också, Otto och Anton, och eftersom Otto var äldre och större var det alltid han som vann. En klassiker var att Otto kom hem från skolan, såg att Anton satt och spelade på hans Heretic-save:ning och brottade ner honom från datastolen för att dra upp hans tröja och daska Anton på magen så hårt han bara kunde. Det var en chock för ögonen varje gång, Ottos arga daskningar mot den där sladdriga magen. Konvulsionerna var så kraftiga att flera av mina vänner fick migrän bara av att titta på magen. Det här slutade ofta med att Anton sprang ner i källaren och gömde sig i familjens hemmabygda och defekta bastu för att få gråta i fred. Som när en hund gömmer sig under en trapp för att få dö.

Men. Härom veckan såg jag en facebook-bild på bröderna då de stod med armarna om varandra, längst fram på en Iron Maiden-konsert i Norge. Det var dagtid, uppenbarligen flera timmar innan konserten. Trots det gjorde både två djävulstecknet mot scenen och skrek. Så såg man typ i bakgrunden några slitna roddare som tittade dit alldeles förvirrade. Jag blev uppriktigt glad i alla fall, två före detta ärkerivaler som i dag har återfunnit varandra, förenade av kärleken till nedladdad hårdrock, Gorbys tex-mex-piroger och porr av typen "asian". Det är sådana små solskenshistorier jag lever för.

"En bra scout visar hänsyn och är en god kamrat"

Himlen runt hörnet

2008-09-28T05:56:00.000-07:00

Precis vid mig finns en fantastisk butik. Jag är verkligen som en hund utanför slaktarens skyltfönster här. Några godbitar:

Älskar att det finns folk som har som arbete att sälja plagget "skön mysbyxa". Tänk samtalen! 'Hej. Du, den här "skön mysbyxa", är den rymlig om baken? Jag vill gärna att den ska vara rymlig om baken.' Bara ordet byxa! "Hej, jag skulle vilja ha en byxa tack". Det är för roligt.

"Klädsamt med krage". Att någon i butiken har gjort den bedömningen!

"Alla tiders byxa - snygg och lättskött." Tänk alla byxor som någonsin har tillverkats, genom alla tider och i alla länder, tänk alla dom byxorna - det här är, objektivt sett, den bästa av dem alla.

"Den är skön att ha på sig". Det är återigen bedömningen! När Gun fick in det där partiet fleecebyxa från Dortmund, tog hem det och bara gick bananas. "Du, den här byxan var skön att ha på sig. Yvonne, provade du den här fleecebyxan? (känner på tyget med handen) Den här byxan skulle man till exempel kunna ha på sig när man stretchar. Den var smidig och mjuk."

Rosalie har härligt färgsprakande baddräkt från Abecita. Det kan ingen ta ifrån henne. Om inget annat så måste man faktiskt ge Rosalie att hon har härligt färgsprakande baddräkt från Abecita.

Första dagen på slutet av mitt liv

2008-09-27T08:35:00.001-07:00

Jag har gått över till Becel. Smöret för människor med hjärtproblem. Det ska inte vara så här! Jag är för ung för att välja produkter där taglinen är typ "smöret för dig med aptit på livet!" eller "livet behöver inte ta slut vid 75".

Det kändes helt logiskt när jag la ner det i korgen ("varför skulle jag INTE välja ett smör som är snällt mot hjärtat?"), men ja... Man ska inte behöva stå där i kassan och oroa sig för att typ Lill-Babs ska dyka upp med ett eget paket i handen, viska "visst funkar det! Jag har inte känt mig så här levande på 30 år" och sedan blinka finurligt med ena ögat.

Jag kände mig så extremt gammal när jag la paketet på bandet. Det är ju verkligen början på slutet. 2008 går man över till Becel. 2009 trillar man plötsligt av stolen under något släktkalas i en trädgård och måste ropa åt ens barnbarn att de ska springa in och hämta asken med nitroglycerinpiller i innerfickan på ens ytterrock.

Mitt liv har blivit ett annat med omega 3 och 6. Jag står där och breder en smörgås, plötsligt börjar jag fantisera om att återigen kunna leva som innan hjärtattacken, kunna gå långa promenerader i skogen, få rufsa mina barnbarn i håret och återigen få kasta frisbee med en hund.

Jag har börjat drömma mardrömmar om nätterna, samma återkommande dröm om och om igen: Jag tittar mig i spegeln, men möts av Ragnar Dahlbergs ansikte istället för mitt eget. Han ler mot mig och börjar därefter sjunga på "De sista ljuva åren".

Jag måste också dölja mitt beteende för andra människor. Någon kompis är på besök frågar om han kan ta en macka. "Eh... (letar bortförklaringar) vänta... (kommer inte på någon) jag... (hör kylskåpsdörren öppnas, får panik) det ligger bajs i brödet!"

John AKA Prutt-John (senare Prutt-kungen)

2008-09-14T14:59:00.000-07:00

I låg- och mellanstadiet gick det en kille i min klass som hette John. John var mobbad för att han "luktade prutt ur munnen". Redan där är det ju svårt att bli en av gänget. Det förtar liksom lite av stämningen när man just har blivit jagad av "arga gubben" och står där och pustar ut bakom något garage, när en i gängets flåsningar släpper ifrån sig en lukt av avföring. Vid sidan av andedräkten var John väldigt bortkommen. Han var det där barnet som tyckte det var roligt att jaga ekorrar och stoppa saker i näsan.

John stod alltid i centrum under eftermiddagarna på fritids. En klassiker var att folk trodde att han hade pruttat för att det luktade och ropade på fröken, "John har pruttat!", vilket följdes av en arg utskällning, "John! Du får gå på toaletten om du måste prutta!". Så satt John där, helt ynklig och hjälplös, "Men jag har inte pruttat fröken", vilket gjorde att det luktade ännu mer för att han öppnade munnen, och sen: "John! Nu går du på toaletten omedelbums!"

Mot slutet av lågstadiet var det någon som kläckte smeknamnet "Prutt-John". Den personen geniförklarades omedelbart. När någon därefter lanserade "Prutt-kungen" visste vi alla att vi hade varit med om något stort, och röster började höjas för ett nobelpris till upphovsmannen. I det läget spelade det ingen roll vad John gjorde, när ett gäng mellanstadieelever dubbat en till kung av pruttarna, då finns det ingen återvändo. Att vara kung av pruttar är som att vara kung av Sverige, man föds in i det och är fast där för resten av sitt liv.

Bakom varje mobbat barn står alltid några av klassens inte mobbade, men heller inte populära barn som får ta på sig att umgås med det mobbade barnet. Jag var det barnet. Jag och min kompis Kalle. Problemet var att Kalle alltid var mottaglig för Johns sopiga idéer. T ex när John i högstadiet kläckte idén att vi skulle börja samla på Warhammer-gubbar (för det är ju rätt väg att gå när man redan är mobbad), då var Kalle där och stöttade honom.

Det här resulterade i åtminstone två år då vi varenda helg åkte ut till någon jävla gumma som hette Gun och drev en butik bland höghusen i Hägersten som hon döpt till Skvälingen. Skvälingen! Vad är det för ett namn på en butik! Om man lät en familj på den skånska landsbygden föröka sig genom inavel genom flera generationer och sedan tog ett av de mest vanställda barnen och lät det komma på ett smeknamn för utedasset, då skulle resultatet bli Skvälingen. "Mamme! Nu har Joar suttit på Skvälingen i över en timma!"

Jag har verkligen ingen aning om vad en skväling är för något, det enda jag vet, det är att det inte är plats för barn.

På Skvälingen kunde man, förutom att botanisera bland affärens egentliga inriktning – krimskrams – köpa Warhammergubbar och spela på butikens spelplan. Det här gjorde vi alltså varje helg under flera år. Det är inte en barndom! När man går igenom Astrid Lindgrens arbetsanteckningar kommer man inte att hitta utkast till en bok om Jonas, Kalle och Prutt-kungen som spelar Warhammer hos Gun på butiken Skvälingen.

Jag samlade på Orcherna, jag kunde helt enkelt inte motstå lockelsen i att kunna säga meningar i stil med "Tjena tjejer. Jag har en orcharmé på över 4000 poäng (fackterm, ni skulle aldrig förstå), ska ni med hem och kolla?".

Jag tror inte ni förstår hur mycket pengar jag la ner på de där jävla trollen, "En Dungeon goblin, jo men den är nog värd 200 kronor, man får ju tänka på andrahandsvärdet och så".

En gång köpte jag Orchernas Dreadnought (!) som kostade 350 kronor. Det var flera månader av sparande som gick rätt ner i Guns ficka. Dreadnought är monstret ni ser på bilden. Så skulle det se ut. Men efter en misslyckad limning med utgånget hobbylim som gjorde att alla delar hängde snett och löst, samt en värdelös färgläggning (tänk klipp ni sett där elefanter tar en pensel i snabeln och kladdar färg på en duk), så blev min obrukbar. Det var vad jag fick, Gun fick 350 svenska kronor.

Jävla Gun... Jag kan acceptera alla pengar du stal ifrån mig. Jag kan också acceptera att du närde det där ohälsosamma intresset under så många år. Men min ungdom, Gun. Min ungdom! Den som jag kastade bort i din skväling. Den kommer jag aldrig att få tillbaka. Hur tänkte du gottgöra mig för det?

Eftersom John var skapt att bli mobbad kom han i puberteten flera år före alla andra i klassen. Och jag vet inte hur det är för tjejer, men för killar är könshår en sådan sak man inte vill vara först eller sist med att få. John var dessutom dålig på att handskas med situationen. Det är till exempel en dålig idé för en kille med Johns förutsättningar att lansera "pissbomben" i duschrummet. Pissbomben gick i korthet ut på att man (John) knep ihop snoppen med fingrarna och började kissa så att förhuden blåstes upp som en ballong. Efter det sprang man fram mot en klasskamrat och släppte fingrarna så att kisset spreds som en splitterbomb. Det hela var en klanderfri uppvisning i charm och smakfullhet.

Jag var för övrigt killen som var sist. Så många knep jag utvecklade för att hålla den saken hemlig, den kreativiteten kommer jag aldrig kunna toppa. En klassiker var: sitta och pusta ut på en bänk och låtsas vara för andfådd för att orka ta tag i duschandet – "Så jävla trött alltså" – tills alla andra duschat färdigt och lämnat rummet. Men det blev liksom inte trovärdigt efter ett pass spökboll där jag tillbringat stora delar på bänken, att sitta där och hämta andan i 45 minuter. Ingen har så dålig kondition.

Mot slutet av högstadiet hade John blivit punkare. Det såg extremt roligt ut. Han hade ju ingen This is England-stil direkt. John gick omkring i ett par riktigt grova stålhättade kängor som gick upp till knäna. Instoppade i kängorna hade han en bylsig workman-byxa inhandlad från Jula postorder. Eftersom byxorna var så pösiga och kängorna så tajta och höga såg det ut som en riktigt sorglig äppelknyckar-tolkning. Så en rosa Blink 182-t-shirt i XXL på det.

Efter det började vi i olika gymnasieskolor och förlorade kontakten. Däremot ringde han en gång under gymnasiet till en kompis till mig för informera om ett bra recept på Gorbys piroger som han hade kommit på. Gud, det här är inte ens överdrivet på något sätt. Han ringde på allvar en tidig söndag och började yra om att "värm pirogen på tallrik i 20 sekunder, sen lägger du på två skivor goudaost och lite sötsur sås, sen värmer du en minut till".

Ändå, vad mycket roligare livet var på den tiden. Man vet att vuxenlivet är tråkigt när man blir nostalgisk över en pissbomb.

Av vuxna, med barn, för vuxna

2008-09-07T13:20:00.001-07:00

Världens mest drivna människor måste ändå vara barnpornografer. Det är ju verkligen alltid typ, "På 47-åringens dator, hittade polisen över 800 000 bilder och 16 000 timmar film med barnpornografiskt innehåll. Utöver det hade mannen fyra bokhyllor av pärmar med alla utgivna nummer av tidningen Bosnian Rent-boys, sorterade i kronologisk ordning, samt ett kabinett av nersölade voodoodockor föreställande samtliga avgångselever i Upplands mellanstadieskolor mellan åren 1989 och 2007."

Vem har tid att konsumera så mycket porr? De har väl säkert inga jobb iofs, men ändå, att ägna så mycket tid åt porr att man, trots att man är arbetslös, riskerar att bränna ut sig, då har man ett riktigt jävla osunt begär.

Så bara för att vara på det klara:
Antal åsikter om den genomsnittliga mängden porr man brukar hitta på barnpornografers datorer: 1
Antal åsikter om världens samlade historia, geografi och politiska situation: Fortfarande 0.

Jag älskar för övrigt att uppfinningar som internet, videon och DVD:n slog igenom på allvar tack vare porrindustrin. Den går liksom alltid i bräschen när det gäller nya landvinningar. Vad jobbigt det måste vara att vara en sådan person predikar att alla människor är snälla innerst och att de goda krafterna kommer att segra, när sådana saker händer omkring en.

Det var säkert samma sak när hjulet uppfanns. Kvinnor satt där och drejade någon lerkruka med hjälp av denna nya uppfinning, och utanför fönstret trängdes byns män i hopp om att hon vid något tramp skulle råka blotta lite av vaden. Lite oklara fakta här, jag skulle inte bygga en historisk avhandling på den här scenen. Det kan hända att fönstret uppfanns efter hjulet. Å andra sidan uppfanns säkert fönstret för att det skulle bli lättare för "peeping toms" att bedriva sin verksamhet.

Det måste ha varit svårt att vara fluktare under tider i historien då folk bodde i grottor eller i kojor uppe i träd och dylikt. Återigen lite oklara källor här, det mest jag vet om världens historia har jag lärt mig från scenerna i Simpsons när Homer drömmer att han typ härskar i antikens rom tillsammans med en apa på rollerblades.

Men det kan ju inte bara ha varit vår tids uppfinningar som fick fäste tack vare porrbranschen. Jag tänker mig att det alltid har varit perversa män som fört tekniken framåt: Spinning Jenny slog igenom när den började massproducera stringtrosan. Ångmaskinen slog igenom enkom för att man i filmer skulle kunna klippa från två människor som kysser varandra till ett skenande ånglok som kör in i en tunnel för att insinuera passionerat sex. Klaudios Ptolemaios (ja, jag googlade det) katalogisering av stjärnsystemet fick fäste tack vare raggningsrepliken "Är din pappa en tjuv? Han har ju stulit alla stjärnorna och satt dem i dina ögon!" Och så vidare.

Lyssnar på Amy Diamonds Shooting star medan jag skriver det här. Briljant låt till att börja med, men texten... Jag blir orolig för hennes trovärdighet. Att vara en 10-årig flicka med strikt kristen uppfostran och sjunga att kärleken är "like a natural high", det känns inte rätt.

Vad är det för onaturliga highs hon jämför med här? Den där gången hon trippade så in i helvete på meskalin att hon trodde att köksstolarna sjöng "Oh when the saints" i kanon? Åren då hon sålde sin kropp på gatorna i Zagreb för att kunna finansiera sitt heroinberoende? Eller kanske bara den där sommaren då hon kuskade runt i USA och rökte "di' ganja" ombord på Willie Nelsons turnébuss? Låten håller dock oavsett.

Kompisar från förr – Andrew

2008-09-03T13:35:00.000-07:00

I lördags satt jag hela dagen och kollade gamla kompisar/klasskamrater på facebook. Det är så roligt, men man tappar ju verkligen hoppet för mänskligheten när man gör det. Av säkert 50 människor jag kollade var den bästa favoritfilmen jag hittade Forrest Gump. Medelsmaken låg någonstans kring Nakna pistolen 33 1/3 och Big Mommas House. En killes favoritcitat: "De e inte toppen på snoppen som gör susen i musen. De e såsen i påsen!"

Tusentals år av filosofi- och litteraturhistoria att ta ifrån, hans favorit är något han hittat inristat i väggen på ett dass.

Men liksom, hur kan man inte älska att Marie – som brukade sitta på lektionerna i högstadiet och klämma finnar för att locka fram klägget inuti och sedan äta upp det – i dag arbetar som sjuksköterska.

En annan kille, Micke, var en skör liten Milhouse-typ som jag brukade umgås med. Nyss såg jag en bild på honom då han låg däckad i korridoren på en finlandsfärja med byxorna neddragna och en kondom i rumpan. Bara en stor jävla valkropp på 150 "pannor" med hästsvans, bockskägg och läderväst som låg där och andades. Han och jag brukade lägga pussel tillsammans!

Men jag är uppvuxen i Huddinge, det måste verkligen finnas en högre andel defekta människor där än på andra ställen i Sverige. Tjernobyl använde Huddinge som referens när man vill mäta skadorna efter kärnkraftsolyckan. Vissa saker jag såg och gjorde under min uppväxt är verkligen så efterblivna att jag kommer att få bearbeta dem under hypnos i framtiden. Jag har ju redan berättat om Lustiga korven, men det är bara toppen av isberget.

På helgerna i nian brukade jag och mina kompisar antingen spela pingis i mina föräldrars garage iklädda min pappas snowjoggers eller åka på en "704 seightseeing". En 704 seightseeing gick i korthet ut på att man i början av kvällen klev på buss 704 som gick mellan Fruängen och Björnkulla och sedan åkte fram och tillbaka och hoppades på att någon i skolan skulle kliva på och vara på väg till en fest man kunde snylta sig med på. Det hände aldrig. Istället åkte man fram och tillbaka hela kvällen tills det var dags att gå hem.

Men det fanns många människor som var helt briljanta i Huddinge också. Jag kommer ihåg en kille som hette Andrew som jag och mina kompisar umgicks med ofrivilligt när vi gick i mellanstadiet. Han var säker 5 år äldre än vi men kunde inte få några vänner i sin egen ålder.

Andrew ljög alltid för att imponera på oss, men han hade riktigt dålig koll på vad som var imponerande. Bland annat hade han något ticks i näsan som gjorde att den knäppte högt varannan sekund. Enligt honom själv var det här en skada som uppstod en gång när hans mamma dansade iklädd en träsko som plötsligt lossnade och flög hela vägen till hans näsa. Bara ett geni kan komma på något sådant.

Han ljög även om att han sände topphemlig pirat-tv från sitt rum. Hans sändningar var så in i helvete hemliga att vi inte ens fick vara på samma våning som hans rum. Men jag kommer ihåg en gång då jag och min kompis Kalle lurade Andrew att gå och hämta någonting och sedan sprang upp på hans rum. Det enda som fanns där var en madrass (inga sängkläder, bara en sovsäck och en kudde utan örngott) och en hög med Pellefant-tidningar. Inga paraboler ("SÄPO måste ha tagit skiten!!!")

Andrews familj hade invandrat från Indien och hade dålig koll på hur den svenska skolan fungerade. Så Andrews första dag i ettan kom han dit iklädd en komplett kostym och med en attachéväska i handen.

Hans stora fritidsintresse vara något han kallade "att rumpa folk". Det gick i korthet ut på att han sprang in i en med sin rumpa först i förhoppningen om att man skulle trilla omkull (briljant koncept). Den här leken utvecklades sedan till att han sprang fram när man gungade och placerade sin rumpa i gungans riktning så att man skulle krocka med den.

Den enda Andrew inte gillade var min kompis David. Det är oklart varför men under åtminstone ett år kallade han David för "Grisen" (alternativt "lilla gris"). Det var alltid samma dialog. "Hallå, grisen, hur är läget?" följt av "Men jag ÄR ingen GRIS!!". Varje dag i ett år.

Andrew älskade brädspel. Ett klassiskt eftermiddagsscenario var att vi såg honom komma springades över gården med något daterat brädspel i handen. Så hukade vi oss alltid bakom Kalles soffa för att han inte skulle se oss genom dörrens fönster. Så hörde man hur han hur han stod där utanför och flåsade för att han sprungit (tänk den där scenen i skräckfilmer då mördaren kommer in i ett rum där någon gömmer sig och lyssnar efter offer). I värsta fall följdes det här av, "Kom igen fan! Jag ser ju att ni är där bakom!". Så fick man sitta där sen och spela igenom flera timmar av typ Vem där och Uno.

Men Andrews peak var nog under den perioden då alla i skolan spelade kula i sandlådan. Man stod där med någon lortig tygpåse och kastade. Folk ropade "kom och kasta, fyrrapyrra!" och "porschedank, tio steg!" från alla håll. Men så hörde man plötsligt "Kom och kasta, bok!" från ett av hörnen. Det var Andrew som hade varit och lånat böcker från skolbiblioteket som han ställde upp med. Varför är inte människor så här längre? Jag skulle på allvar byta alla mina vänner mot en vän som Andrew.

I dag arbetar han som formgivare.

Är det tråkigt det här? Som när någon berättar om sina drömmar? Det finns så många andra Huddinge-genier som förtjänar att lyftas fram bara. Liksom, vem ska sjunga Pruttkungens lov om inte jag gör det? Och jag kan verkligen inte leva med tanken på att de finska scoutbröderna Otto och Anton dör utan att ha fått den hyllning de förtjänar.

Nej, det får bli en följetong det här. Kommer dock bli extremt sporadiska inlägg de kommande veckorna. Har så mycket att göra! Tar igen det from slutet på oktober.

Bilden är från Jokkmokksdagarna 2007 i Huddinge centrum. Jag repeterar, Jokkmokksdagarna i Huddinge centrum. Det är en fest man inte gärna missar ändå.

Den sämsta OS-analysen genom alla tider

2008-08-22T08:17:00.000-07:00

Den här OS-pingisen, jag mår inte bra av den. I morse vaknade jag tidigt och kunde inte somna om för att jag var så spänd inför kvartsfinalen, som någon liten barnarompe på julaftonsmorgonen.

Jag är verkligen inte skapt för att se sport. Jag blir, på fullaste allvar, obekväm av att se de två olika lagen/spelarna ha "så hård attityd" mot varandra. Sitter alltid och önskar att någon bara kunde säga något snällt till den andre någon gång, ge en komplimang för en snygg serve eller dylikt. Då har ens konflikträdsla gått för långt ändå, när man har svårt att fokusera på ställningen i en pingismatch för att man bara sitter och hoppas på att Samsonov ska bryta av den spända stämningen och säga något snällt till motståndaren, kanske ge honom en komplimang för hans mysiga frisyr eller bjuda in honom på en kopp te efter matchen.

Gud, det här skulle ju kunna vara skrivet av Lille Skutt. Snart kommer jag att skriva något inlägg om hur tråkigt det är med allt krig man ser på tv, att jag bara sitter där och hoppas på att det ska dyka upp små flickor i flätor och stoppa solrosor i soldaternas gevär.

Men pingis är i stort sett den enda sporten som är rolig att se. Jag är iofs extremt svag för de riktigt primitiva friidrottsgrenarna också. Typ stavhopp, längdhopp, häck osv. Man måste ju älska grenar som består av något en grottmänniska skulle ta till en kritisk situation, när han typ blir jagad av ett vildsvin och tar hjälp av en längre gren för att kunna hoppa över en stenbumling.

3 000 meter hinder är ju helt ultimat på det sättet. Det måste ju vara den mest primitiva av alla idrottsgrenar, så mycket "män som blir jagade över savannen av en hord bufflar och tvingas hoppa över både stock och bäck".

Pang i Plugget

2008-08-20T12:27:00.000-07:00

Vilken olämplig rubrik det hade varit efter Columbinemorden.

Ännu olämpligare löpsedel:
Hej vad det går mellan pattar och lår!
– Hagamannen slår till igen

Tar lite ledigt nu, kommer tillbaka i september. Och ja, jag ser att intresseklubben antecknar det. Tänk den där intresseklubbens arkiv, där vill man inte jobba som arkivarie ändå.

Här har ni något att kontemplera tills dess. Det är hämtat från en debattartikel som Björn Ranelid skrev i Expressen i går. Eller han debatterar egentligen inte någonting, han vill mest påminna om att livet är ett mirakel och att man ska passa på att njuta. Och ja, citatet är 100% äkta.

"Fem timmar vid en strand eller i en berså räcker gott för kropp och själ att återhämta sig efter en veckas hårt arbete."

Jag försöker tänka om det skulle kunna finnas några negativa sidor med att tillbringa fem timmar på en strand, men nej... inte vad jag kan komma på i alla fall... Nej, jag kommer faktiskt inte på någonting alls. Ha det så trevligt!

Klonerna anfaller

2008-08-18T11:52:00.000-07:00

Jag köpte en Star Wars-box för ett tag sen. Finns en del bra bonusmaterial. Bland annat den här förlängda versionen av scenen då Luke samtalar med Yoda i grottan.

Allvarligt, finns det en enda punkt där Dalai Lama inte är som Yoda? Den dåliga engelskan, de filosofiska visdomsorden, knasbollisutseendet och den där rösten som låter på samma sätt som när man blåser upp en ballong och sedan släpper taget om den så den far omkring i rummet.

Vad tycker ni?

2008-08-13T12:24:00.001-07:00

Jag köpte en videokamera för några veckor sedan. Har inte lärt mig hur allt funkar och så än, men jag har gjort några grejer som jag tycker blev rätt schysta. Mest är jag inne på specialeffekter och action och så, lite porr ibland. Den här filmen gjorde jag tidigare i dag, den kanske inte är jättebra, men jag tycker den blev rätt cool. Vad säger ni? Snälla var ärliga!

Funderar på att skicka den som arbetsprov till DI, men dom kanske inte gillar action och sånt?

En liten text om att förlora på alla sätt

2008-08-11T10:42:00.000-07:00

I fredags var jag på en fest/klubb. Rykten hade spridits att det skulle bli mycket folk så jag kom dit tidigt, när de öppnade, helt nykter. Inom en timme hade jag blivit utkastad.

Jag hade druckit tre småöl när en vakt stoppade mig:
Han: Hörrudu, jag tror du behöver ta lite luft.
Jag: Haha, va?
Han: Du är lite för berusad.
Jag: Berusad? Var får du berusad ifrån?
Han: Du ser alldeles för radiostyrd ut.
Jag: Jag ser alldeles för radiostyrd ut? Vad betyder ens det?
Han: Du ser för radiostyrd ut bara (mimar handkontroll med fingrarna).
Jag: Ja... jag är ju inte styrd av radiovågor, det är du med på?

Så fortsatte det så i någon minut. Vid det laget började han bli lite stressad, det var uppenbart att han insåg att jag kanske inte var så full. Då kopplade han på någon "slug" min och började vrida på alla saker jag sa, som om han kände sig som typ en vass kriminalare som pratade omkull en motsägelsefull knarkare i förhörsrummet. Det var extremt förvirrande.
Jag: Jag älskar att du är inkompetent till och med för att vara dörrvakt.
Han (slug min): Är jag inkompetent eller inkontinent, vad menar du egentligen?
Jag: Haha, vad pratar du om? Nu yrar du ju bara.
Han (slug min): Yrar jag eller är jag en myra, vad menar du egentligen?

Det var som att prata med någon karaktär från en fantasybok för barn. Det där trollet med en hästunderkropp som dyker upp från under en bro och börjar tala i gåtor. "Passera du vill, men tiden står still. En gåta du få, och svaret måst nå. Sök efter mannen i klockan. Bulleri bulleri bock" osv

Hur vinner man mot den logiken? Det var som när man spelade fotboll som barn och någons lillebror sprang ikapp bollen och la sig på den. Alla regler sätts ju ur spel i sådana lägen, ingen vet vad de ska ta sig till. Det finns inget kapitel i regelboken som täcker den situationen.

Det är rätt dåligt ändå, att ens utekvällar ligger i händerna på killar som typ tycker att det borde vara en mänsklig rättighet att date rape:a och vars fritidsintresse består av att "möka polare i fejan".

Det var sorgligt att inse att jag som nykter ser ut som en väldigt full person som koncentrerar sig på att se behärskad ut, typ går som C-3PO och fäster blicken på en fast punkt i horisonten. Ännu sorgligare: att tjafsa med en vakt. Det är verkligen bland det absolut mest efterblivna en människa kan göra.

En berättelse om Björn Ranelid

2008-08-06T10:14:00.000-07:00

I senaste numret av Magasinet Skåne har man gjort ett "hemma hos"-reportage hos Björn Ranelid. Det här är omslaget. Titta på bilden. Titta på den. Vad är det där! Hur kan en kropp ha fått unna sig så besinningslöst i så många år? När till och med ens torso utvecklar ett eget själsliv, då är det hög tid att börja skära ner på saker och ting.

Vad är det för känsla som befinner sig i hans kropp där? Och varför har jag aldrig känt den?

Men det är ju porr han gör här. Enligt ordboken är pornografi "avbildandet i bilder, rörliga bilder, ljud eller text av sexuella aktiviteter och föreställningar i njutningssyfte snarare än i fortplantningssyfte". Han kan ju bocka av samtliga kriterier efter det här. Med andra ord är Björn Ranelid per definition en porrstjärna nu. Smaka på det. För kvinnor i klimakteriet med en lättare "jungle fever" är Björn Ranelid en porrstjärna.

Dessutom. Hur hamnade han där på klippan från första början? Jag lovar att han hade bilden i åtanke redan från start men att han kände sig tvungen att lägga fram idéen i etapper. "Jag kanske bara kan stå här och titta in i kameran med lite vatten i bakgrunden? Kanske ser fint ut." Snart började han se mer och mer stolt ut. Inom kort hade han foten på den där klippan som en jägare har foten på en nyskjuten björn. Efter det gick han inte att hejda, "Oh, vad varmt det är. Du, jag tror jag tar av mig lite på överkroppen här." Och alla i teamet bara ryggade tillbaka, bländade av hans hud. Fotografen ringde ner till tryckeriet och bad dem bunkra upp med färgen orange. Björns sista steg, när njutningen var så stor att det var ohanterbart, det var att kissa lite i byxan. Sen togs bilden.

Livet. Själen. Konsten. Kärleken. Allt får plats i Björns hem.
– Jag brukar säga så här, säger Björn. Finns det hjärterum, då finns det stjärterum. Och hjärterum, det finns det.

Bara chillar lite på en trapp i boots. Några problem med det?

Så här orange ska inte en hud vara, inte en människohud. Han har ju familj. Vaför gör ingen något? Varför har det inte hållits en intervention? Bara samla familj och nära vänner och överraska honom någon dag när han kommer hem.

Hans fru står där med en allvarlig min, "Björn, vi kan inte ha det så här längre. Nu får du välja: solandet eller oss. Ditt beteende går ut över mig, det går över mamma och det går ut över dig själv. Men värst av allt, det går ut över barnen". Klipp till Björns lille son som kommer in i rummet, brunbränd med ett badlakan över axeln. "Är det nån som ska med till stranden!" Då går det upp för Björn vad han har gjort. Han bryter ihop, gråter. Så får han stå där och hälla ut alla flaskor med babyolja i diskhon medan hans fru står bakom honom med en hand på hans axel. "Jag är stolt över dig, Björn".

Svårare än så är det inte.

En liten text om att förverkliga sig själv

2008-08-05T06:47:00.000-07:00

Det finns något citat, att man ska se till att skaffa sig arbete inom något man inte kan låta bli att göra, oavsett om man får betalt för det eller inte. Se till att arbeta med en hobby helt enkelt. Det citatet kan inte vara bra för samhället. Tänk stämningen på typ Ragn Sells nu när den inställningen börjar få fäste.

Snart kommer det börja sättas in botemedel, det ser jag fram emot. Det är då sedelärande barnböcker av typen "Vem ska trösta knyttet?" får fantastiska uppföljare i stil med "Vem ska bli komposterare på avfallssorteringen i Tumba?"

Det är ju många jobb som kommer ligga dåligt till. Det måste t ex vara ont om människor som bara inte kan hålla sig ifrån att typ lägga om ett varigt liggsår på någon arg gumma som hör dåligt och ligger och yrar om smärtor i bäckenbenet. Det enda som skulle göra att man inte får en sånt jobb är ju att man inte kan hålla sig ifrån att göra det på sin fritid.

Väktarkåren behöver inte oroa sig dock. Gränsen mellan arbete och fritid är ju extremt diffus där. Det enda man frågas om när man är på anställningsintervju för väktarjobb är, "Tappar du kontroll över dig själv så fort en människa rör sig hastigt eller en hund skäller? Måste du bara delta om tillfälle bjuds till en böghög? Har du problem att få ner händerna i byxfickorna för att dina biceps stöter i torson?" Svarar man ja på dom frågorna så är man mer eller mindre anställd sen, då är det bara, "Vad bra! Då vill jag bara för säkerhets skull höra så att du är rasistisk också så ska du få din bricka sen". Arbete för en väktare är ju i stort sett bara att vara sig själv i lite annorlunda kläder.

Jag hatar för övrigt att motivera varför jag sökt mig till "just det här arbetet" när jag söker dåliga jobb. Typ, "Berätta. Varför vill du arbeta som diskare just här på Huddinge sjukhus?" Vad ska man svara på det liksom? "Jag har varit fascinerad av den världen ända sedan barnsben, tänkt att den skulle passa mig, men när jag såg Riget för första gången, då kände jag verkligen att jag hade hittat hem, jag tänkte att det här, diskande på sjukhuskök tillsammans med utvecklingsstörda, det är något jag vill göra för resten av mitt liv".

Men det kanske mest oroväckande, det är att om alla i världen fick välja vilket arbete de ville, då skulle det finnas tillräckligt många brevbärare.

Det är så många som har en bild av brevbäraryrket som bygger på någon mysig Kalle Anka-serie de läste som barn, typ Kalle tar jobb som brevbärare och gör succé i Ankeborg. De ser framför sig hur de cyklar omkring i en hederlig hatt, morsar till människorna i grannskapet. Tant Fridell vinkar från sin hammock, som hon alltid gör. Fru Andersson har lagt ut en liten karamell åt en på brevlådan, som hon alltid gör. Och när man cyklar förbi konditoriet, då ropar Bagare Johansson efter en, på den bredaste av göteborgska, "Värst vad vi hade bråttom i dag då! Har herrn flygpost i bagaget?", som han alltid gör. Kanske blir man då och då blir biten i baken av gubben Pettersons byracka, men vad gör väl det när man får jobba med det man älskar mest av allt här i livet – leverera post.

Det kan inte vara ett tecken på ett sunt samhälle när befolkningens vildaste fantasi består av att flytta papper från en plats till en annan. Dessutom. Jag har sett brevbärare in action, det är inte så där det går till.

Det är insidan som räknas

2008-07-29T13:04:00.001-07:00

Det måste vara jobbigt att försöka vinna folks förtroende när man har exakt samma sorts utseende som den onda utomjordingen i Men in black har när han dödar den där bonden och stjäl hela hans hud för att använda som förklädnad. När det sticker ut på dåliga ställen och huden rynkas onaturligt och beter som en dålig tröja. Som John McCain. Vad är det för misslyckat Area 51-experiment de försöker dölja under den där slitna huden egentligen? Och kung Harald! Det gömmer sig ju garanterat en robot där under.

Den olympiska arenan i Peking

2008-07-29T12:57:00.000-07:00

Fanns det verkligen inte en enda människa i OS-kommittén som insåg? Inte en endaste liten kines?

En liten text om att vara nere med skiten

2008-07-24T09:43:00.000-07:00

Jens Lapidus är en svensk författare som ligger bakom succéer som "Snabba cash", "Aldrig fucka upp" samt replikerna "Morsan! Ray slaggar här! JO JAG SA, RAY SLAGGAR HÄR!" och "Vilken JÄVLA UZI!" från filmen Sökarna. Jens har levt sida vid sida med den kriminella världen och är därför expert på att skildra den. En gång såg han en pojke skjuta med soft air gun mot en hund. Här är ett utdrag från hans senaste bok, "Aldrig fucka upp":

Äntligen ute från kåken – fri som fågeln. Redo att greppa Sverige i pungkulorna och vrida om. Sen kom det här. Kunde vara game over nu. På riktigt. Allti-fucking-hop.

Det där stycket är alltså inte påhittat, det är ett genuint citat från hans senaste bok. I den kan man lära sig alla möjliga spännande saker man inte visste om den undre världen. T ex att ledarna för juggemaffian pratar som "Bimbo" i Tre Kronor samt hur oerhört viktigt det är att aldrig, aldrig, ALDRIG fucka upp.

Allvarligt, att vara kriminell och läsa en Jens Lapaidus-bok, det måste ju vara bland det mest outhärdliga man kan göra. Jag minns en incident som utspelade sig när jag gick i högstadiet, jag tänker mig att den påminner väldigt mycket om hur det är att läsa en Jens Lapidus-bok som kriminell.

Det var examensdagen i högstadiet, alla niondeklassare hade slussats in i "aulan" (matsalen under alla tidpunker då det inte var lunch) för att lärarna hade bestämt sig för att bjuda på sig själva och busa lite med oss elever. Vi visste att det skulle bjudas sketcher där lärarna härmade oss ungdomar, men att få se Birgitta från extramatten rulta in på scen iklädd bylsiga målarbyxor med häng, en för stor batik-t-shirt och bergsprängare på axeln, det fanns det ingen av oss som var redo för. Feststämningen dör liksom lite när man ser en grupp medelålders, klimakteriesvettiga kvinnor gå omkring och se ut som Blossom.

Efter det följde en sketch med ett gäng av lärarna. Det var hiphop-byxor (snickarbyxa med hängslen bakochfram), skateskor (svarta Reeboks inköpta till typ Tjejgåingen 1987) och kepsar (även de bakochfram) vart man än vände sig. Det enda som fattades var slangbössor i bakfickan.

En sak ska ni veta, man har inte levt förrän man sett sin 60-åriga, livströtta svensklärarinna leverera repliker som "Shit vad fett med lugnt, ba' fett med raggarballe å svängdörr, värsta cool!".

Vi elever bara satt där och önskade att det aldrig skulle ta slut. Men som med alla underbara saker i denna värld så kom även detta ögonblick så småningom till sitt slut – i form av ett rap-nummer byggt på lika delar "högstadieslang" och vinkande armar. Det hade ju kunnat bli så omåttligt fel, att se sina lärare spela ungdomar, det hade verkligen kunnat bli jättepinsamt, men det blev det inte. Det blev oo så mycket värre än så. Så oerhört, oerhört mycket värre. Jag hade hellre sett mina föräldrar styckas på scen än den där uppvisningen.

Kriminalromanens motsvarighet till den känslan, så tänker jag mig att det är att läsa Jens Lapidus.

Ett annat minne från samma skolavslutning:

Jag och två klasskamrater hade blivit övertalade att spela instrument på avslutningsceremonin, jag på trummor. För att få ihop ett fulltaligt band var vi även tvungna att ta in skolans 55-åriga vaktmästare på gitarr. Med på scen fanns också musikläraren Eva samt några flickor från mellanstadiet som kompade på blockflöjt. Om jag säger att det var ett jävla röj, då tar jag i underkant.

När vi gick in på refrängen i Ta mig till havet blev en tjej i 9A3 så berörd att hon svimmade. Och när mellanstadieflickorna drog igång refrängmelodin på sina blockflöjter, då blev några av nazisterna i 9B2 så upphetsade att de välte en bil.

Men det största ögonblicket för mig, det jag kommer bära med mig för resten av mitt liv, det var precis innan refrängen på Sommartider, när det bara är trummor. Då gestikulerade de andra musikerna (en 55-årig rockräv med alkoholproblem, fem flickor med blockflöjt och en äldre musiklärarinna) att publiken skulle klappa med. Ingen klappade med.

Kunde inte mottagandet av Jens Lapidus ha blivit lite mer så, en publik som inte klappar åt föreställningen.

En liten text om att göra sig själva besviken

2008-07-21T12:48:00.000-07:00

Det är alltid lika jobbigt när hjärnan gör en besviken genom att gå igång på fel saker. Det är en så trist påminnelse om att den där goda smaken man trodde att man hade uppnått bara är på låtsas.

Man sitter där framför något avsnitt av Lassie, lille Chip har fastnat med armen i en trädklyka och Lassie kan inte hjälpa honom för att han har blivit tillfångatagen av tjuvjägare, man tänker något i stil med "Men allvarligt, en brottsbekämpande hund, vem kan ta det här på allvar?", så stänger skurkarna plötsligt in Lassie i en varm bil och man börjar ge efter lite "Nej! inte Lassie!", kort därefter svimmar Chip och man börjar på allvar känna sig orolig för hur det ska gå, ögonen börjar vattnas och man blir arg för att livet är så orättvist.

Men så kommer han plötsligt där, den gyllenbruna lilla rackaren, lufsandes över kullen i slow-motion, solen lyser i pälsen, kanske har han en pinne i munnen, troligen inte, men han har lyckats ta sig ut ur bilen och han springer så snabbt han bara kan för att hjälpa Chip till säkerhet. Så sitter man där med tårarna rinnandes längs kinderna. I såna här lägen spelar det ju ingen roll hur mycket man vet om Kieslowskis estetik, allt sånt raseras omedelbums.

Det är samma sak när man plötsligt skrattar till åt något busknasigt på tv. Gärna ett sådant skratt som man inte är beredd på, när man tittar på något som man tänker inte är roligt, men som man plötsligt sitter där och skrattar åt, skrattar på det där sättet som munnen inte är beredd på, när läpparna bara fladdrar till helt plötsligt och gör ett ljud av typen "prutt", och sekunden senare, när man inser att det man skrattar åt är typ en hund iförd solglasögon, då tycker man inte om sig själv.

Det måste vara samma känsla som en pedofil känner när han ser ett litet barn och känner hur det växer i byxan (här refererar jag till en pedofils känslor inför barn som ett "guilty pleasure").

Det händer ju att jag får för mig att jag har en utvecklad smak, när jag sitter där och genomskådar någon hyllad komediserie, känner att jag kan förutse vartenda skämt. Men så kommer alltid de där tillfällena som tar ner en på jorden, när jag sitter där på tunnelbanan och det piper till på ett knasigt sätt när någon bredvid snyter sig och det känns så in i helvete roligt att jag måste måste använda varenda del av mitt psyke för att kväva skrattet, som någon Mr Miyagi som försöker krossa en vas endast genom att stirra på den, och till slut får jag svårt att andas av skrattattacken och tvingas kliva av tunnelbanan för att få släppa ut fnittret. Det är i såna lägen man inser hur ens smak skulle se ut om man inte brydde sig om vad andra tänker: En busig liten skolflicka som tycker om roliga ljud och djur med päls.

Bloopers är en klassisk sådan här fälla för mig. Jag vet ju att jag motbevisar tesen "det som skiljer människan från djurriket är förnuftet" när jag sitter där och myser framför någon tokig blooper från inspelningen av Herbie Fulltankad, men det hjälper inte.

När man fnissar åt bloopers, då har man ju sjunkit lägre än till samma nivå som, säg, lobotomerade eller sinnesslöa, i sådana lägen ligger man ju på samma nivå som apor, grisar, hästar och andra djur som kan uppskatta att se någon av samma art göra något knasigt. Det är där nere jag jobbar, bland Babe den modiga lille grisen och "Lilla gubben" i Pippi.

Andra guilty pleasures:

Köpcentrum. Jag kan gå omkring bland typ Dressman och Teknikmagasinet i Farsta centrum och känna att Sex and the city-vinjetten är soundtracket till mitt liv. Det är den inte.

Guilty pleasures. Det måste ju vara det mest uttjatade samtalsämnet som existerar ("Jag älskar att smygkolla på Top Model!" osv), ändå tycker jag att det är lite kul. Men folk väljer ju alltid såna guilty pleasures som är harmlösa, till och med lite charmiga ("Jag älskar att smygkolla på Top Model!" osv). Man hör aldrig någon säga "asså gud, det här är lite pinigt, men jag får verkligen ALDRIG nog av att se tjejer bli påsatta av grisar!".

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag ju att en stor del av Linkin Parks singlar har varit ganska bra, jag lyssnar på Enrique Iglesias låt Hero flera gånger om dagen och jag tycker att Gorbys piroger så in i helvete goda att de borde få ett särskilt omnämnande i guide michelin.

Sex and the city – The movie

2008-07-20T12:56:00.000-07:00

Det jag älskar med Sex and the city-filmen är det här (den som inte har sett filmen bör kanske hoppa över det här inlägget): Carries konflikt i filmen är att hon blir sviken och ställs inför oerhört svåra dilemman kring vänskap, kärlek och förlåtelse. Mirandas konflikt i filmen är att hon blir bedragen och tvingas bestämma sig för om kärleken kan övervinna allt. Samanthas konflikt i filmen är att hon får sin frihet hotad och måste se över vad som verkligen är viktigt för henne i livet. Charlottes konflikt i filmen är att hon bajsar på sig i ett främmande land.

Jag skulle så gärna ha sett när den skådespelaren fick manuset och läste det för första gången. Skådespelarinsatsen som skulle utgöra dillen på hennes livsverk till lax. Det absolut största hon någonsin skulle få chansen att göra. Hennes magnum opus. När hon sätter sig ner med en ask servetter vid sin sida, redo att "skratta, gråta och bli tagen med storm", så visar det sig hela hennes del i filmen är skriven och regisserad av Stefan & Krister. En avföringsbaserad stumfilmsincident, det är peaken för en av 2000-talets mest betydelsefulla roller.

Visst, hon föder ett barn också, men det där barnet är ju inte viktigt i filmen. Sett till hur stor betydelse det har för handlingen så är det ju inte ens det viktigaste som lämnar någon av hennes kroppsöppningar.

En ulv i fårakläder

2008-07-13T12:58:00.000-07:00

Jag vet inte vad en ballongmage är för något. Jag vet inte var den kommer ifrån, jag vet inte hur den ser ut, jag vet inte hur man bemöter den, och jag har verkligen ingen som helst aning om vad som driver den till att bete sig som den gör. Det enda jag vet är att jag inte vill ha med den att göra.

Man vill inte drabbas av tillstånd som låter som om de blivit namngivna av en grupp barn på födelsedagskalas. Det känns alltid som att någon läkare har döpt om dem för att göra dem mindre jobbiga att lägga in i meningar av typen "Jag är ledsen fru Tippitangas, men du lider av..."

Det är ett så billigt knep. Som med klumpfot. Får man diagnosen klumpfot blir ju bilderna som dyker upp i huvudet riktigt skeva. Man ser ju inte framför sig en framtid där man har svårt att röra sig, är förpassad till skor från landstinget och aldrig någonsin får känna den underbara frihetskänsla som bara kan uppnås genom en riktigt jävla rivig bugg. Istället får man ju upp någon skev bild baserad på clownuppträdanden man sett som barn, typ att man gör succé bland en grupp barn genom att cykla på en jätteliten cykel, tuta i knasiga tutor och slutligen kliva på en kratta så att skaftet slår upp i ansiktet.

Det finns flera andra exempel: Vattenskalle, kräfta, sockersjuka, lårkaka, mjölkmustasch osv. Det är samma teknik som när medelålders pedofiler använder internetnamn av typen ***Gulletuzzizen*** för att framstå som harmlösa inför barn. Dyker det upp allt för många z:an i ett internetnamn, då vet man att det är något slags hårig best i 50-årsåldern som har skapat det. På samma sätt som att ett allt för mysigt sjukdomsnamn betyder trubbel.

Det enda som verkar värre är att drabbas av en sjukdom vars namn bara är en förkortning. Här är ju tanken uppenbarligen att två läkare ska kunna stå vid din sjukhussäng och prata med varandra utan att du förstår, bara smyga in den bland andra termer.

– Vad visade testerna?
– Han har fem CTB MNV och BFR men också HIV.
– WTF!
– LOL
– ROFL
– BRB
– CU!

That's my cool and I can't take it off

2008-07-11T08:04:00.000-07:00

Visst. 50 cent, han kanske har suttit fängelse, blivit skjuten nio gånger och började langa knark när han var 12, men är han poolcool? Innerst inne, om man ser bortom den tuffa attityden och de häftiga kläderna, är han verkligen poolcool då? Nej, jag tror minsann att vi har 1-0 till Adam Tensta här. Han är in that shit fo' life.

Det bästa utseendet genom alla tider

2008-07-10T13:38:00.001-07:00

Titta på henne! Tänk om jag skulle se ut så här. Bara gå omkring och vara samma person som jag är just nu men se ut exakt sådär. Väntar på bussen: Ler busigt iförd rosa showhatt. Ligger nyvaken i sängen: Ler busigt iförd rosa showhatt. Får tråkigt besked från läkare: Ler busigt iförd rosa showhatt, sjunger "Med en enkel tulipan".

Jag kommer aldrig att tröttna på hennes utseende. Titta på henne! Titta bort en stund, tänk på något annat, och vänd sedan hastigt tillbaka blicken mot henne. Hon är ju som en inverterad Leprechaun! Hon har hatten, det busiga leendet, kläder och hår i vilda färger, den krumma kroppshållningen, men ingenting av det otäcka. Om du hittar henne vid regnbågens slut så väntar hon där med små mysiga presenter och ett gott humör.

Bruce den allsmäktige

2008-07-07T14:04:00.000-07:00

I fredags besökte jag Göteborg för första gången i hela mitt liv. Bland det absolut första jag bevittnade var två par som stod vid en pissoar. Männen skulle gå in och kvinnorna klagade på att det var orättvist att inte kvinnor kunde använda pissoarer. En av männen blev upprörd. "Det kan ni la visst! De' e bara å pessa i en tratt!" För första gången i mitt liv kände jag mig hemma.

Bruce Springsteens publik, den är härlig. Den består till dryga 95% av sådana människor som var mobbade under uppväxten och sedan förblev utstötta under resten av livet. Då förpassas man till ett osunt Bruce Springsteen-intresse. Tänk er ett helt Ullevi fyllt av sådana här människor. Aldrig tidigare har så mycket dålig hy per capita uppmätts på en och samma plats. Det var brännskador, utslag, psoriasis vart man än vände sig. För den som vill fördjupa sig i hur det såg ut på plats rekommenderar jag skildringar från städer svårt drabbade av digerdöden. Allvarligt, jag lovar att personalen som städade upp efter den där konserten fick gå och plocka förlorade extremiteter.

Men en sak måste man ge dem: de är så in i helvete hängivna Bruce. Mannen som stod bredvid mig hade, och det här är inte ens överdrift på något sätt, gåshud konstant under tre timmar. Till och med under sista låten – något slags folkmusikstycke med exakt samma melodi som "Jag ska ooa hela natten, ooa hela da'n" spelad på fiol av en kvinna som såg ut som Miss Piggy (som var så uppjagad att hon var tvungen att stampa medan hon spelade) och utdragen över närmare 15 minuter – hade han gåshud.

Det var en sorglig liten påminnelse om alla stora känslor man går miste om. Å andra sidan får jag den påminnelsen när jag lyssnar på Sisqos "Thong song". Allvarligt, han känner verkligen starkare för plagget stringtrosa än vad jag gör för familj och vänner. Men han känner iofs verkligen abnormt starkt för stringtrosan. Lyssna på den låten, han är ju bara en eller två stringtrosor ifrån att tala i tungor.

Efter konserten var alla i publiken så uppjagade att de inte visste hur de skulle bete sig. Det slutade med ett kollektivt "Uöö-ö-u-ö-ä". Alltså den där ramsan killar som står i ring kring ett slagsmål brukar dra igång, ofta ackompanjerat av ett uppspelt handklappande. För andra gången i mitt liv kände jag mig hemma.

In other news: Jag är fortfarande lite förkyld. Jag stod verkligen sist i kön när gud delade ut immunförsvar. Strax framför mig: en pojke som tvingas bo i en plastbubbla för att inte drabbas av baciller.

En liten film om Europa

2008-07-02T12:46:00.000-07:00

Det vackraste jag vet

2008-06-30T07:18:00.000-07:00

Jag var på Trädgården i lördags, och eftersom det är så tråkigt där kläcks alltid förr eller senare idén att smyga in till "mogendansen" på Crazy Daizys (tidigare Flemingz) på andra sidan väggen. Det är alltid lika spännande, som att gå igenom garderoben till Narnia, bara det att majoriteten av häxorna på Crazy Daizys är oo så mycket läskigare än den i Narnia.

Framåt tvåtiden är det som mest spännande, det är då kvinnorna antingen har gått hem eller bestämt sig för en partner för kvällen. Och eftersom det är fler män än kvinnor i lokalen står och sitter alltid kvällens alla manliga rejects runt hela dansgolvet och bara tittar uppgivet in mot dansgolvet och alla par som varvar "rivig" bugg till typ "Rulla in en boll och låt den rulla" med "hand på stjärten"-tryckare till "Det vackraste jag vet".

Jag filmade två män som inte kände varandra, men som ändå satt bredvid varandra, tysta, stirrades med tom blick mot alla dansande par, förenade av det faktum att båda gick lottlösa "just den här gången". Båda är i 60-årsåldern och har troligen antingen blivit lämnade av eller haft fruar som gått bort i förtid. Och nu vill de bara hitta någon så de slipper vara ensamma de sista åren i livet. Det var utan tvekan det absolut mest hjärtskärande jag har sett i hela mitt liv. Men också bland det vackraste.

En annan klassiker under kvällen: Magnus Ugglas "Ska vi gå hem till dig eller hem till mig?" spelas vid kvart i tre på natten och samtliga par på dansgolvet tittar varandra i ögonen och ler busigt. Redan här har hjärnan problem att bearbeta intrycken. Så plötsligt, på andra sidan dansgolvet, ser jag – och det här sker på samma sätt som i 80-talsromcoms när dansarna bara skingras och killens och tjejens blickar möts – Magnus Uggla själv.

Den graden av obekvämhet, när han står där och stöter på en 60-årig "gör årlig charter med syftet att ta greker på rumpan"-kvinna till tonerna av sin egen röst, det är det obekvämaste jag sett en människa vara i hela mitt liv.

Say hello to my little friend

2008-06-27T09:14:00.000-07:00

I går stod jag på tunnelbaneperrongen, skötte mina egna affärer, trött efter jobbet. Så ser jag i ögonvrån hur en aggressiv, finsk alkoholist som tidigare stod och skrek åt tunnelbanan – inte åt en en resenär eller chauffören eller så, åt själva vagnen – är på väg åt mitt håll.

Det är aldrig något bra man har framför sig i sådana här lägen, aldrig typ "Är din pappa en tjuv? Han har ju tagit stjärnorna och satt dem i dina ögon" eller "Jag har lyckats få lite för mycket pengar, skulle du möjligen vara intresserad av en bunt?" eller något i den stilen. Det är alltid någon lång osammanhängande berättelse om "Rolge" från Ulvsunda som hade en hund som sprang bort under sommaren 1973.

Så han kommer fram, erbjuder mig en "drink" (explorer och coca-cola från två olika flaskor som han blandar i munnen) och ställer sig och börjar prata med sitt ansikte dryga decimetern ifrån mitt. Vartenda ord rymmer ett litet salivskott som träffar direkt i ansiktet. Det är som uppgörelsescenen i Scarface, när Al Pacinos kropp bara skakar av alla skott som träffar honom, men med en finsk alkoholistmun istället för maskingevär.

När han kommer in på sin kriminella läggning börjar jag göra upp planer på att krypa ihop i fosterställning på golvet och spela död. Men jag gör ändå mitt bästa för att vara artig, säger saker som "nej då dummer, det är klart att jag inte är rädd för dig, du verkar ju jättegullig!" medan det på insidan låter typ "KNIV! AKTA FÖR KNIV JONAS! HAN ÄR FINSK! HAN KAN HITTA PÅ VAD SOM HELST!"

Men så går han en meter bort plötsligt, och ställer sig och kissar ner på perrongen. Riktigt överraskande drag för övrigt, jag hade verkligen inte räknat med att han skulle kunna göra så. Men iaf, medan hans aggressiva kisstråle smiskar mot golvet (ljudet kommer hemsöka mig i mardrömmar för resten av mitt liv) ser jag min chans att fly.

Så jag börjar smyga därifrån, först helt ljudlöst, sen snabbare och snabbare. Efter några sekunder är jag Forrest Gump när han för första gången springer sönder sina benskenor. Jag tar mig hela vägen till andra sidan perrongen, men jag nöjer mig inte där, jag ställer mig bakom ett litet hörn för att garantera att även om han letar igenom perrongen så ska han inte se mig. Och allt ser ut att ha gått vägen.

Men efter någon minut hör jag plötsligt ljudet av fötter som kommer hasandes i ett mycket hastigt tempo. Så jag tittar fram bakom hörnet, mycket försiktigt, på samma sätt som en privatdetektiv som skuggar någon. Givetvis är det han som kommer där, lufsandes som en jävla hund. Det är som en orgie i deja vu-upplevelser från gångna feberdrömmar, det enda som fattas är jag ska försöka springa därifrån men att det går jättelångsamt att röra sig.

Det jag har svårast att förstå är att han är så glad. Han ser verkligen uppspelt ut. När jag tänker tillbaka på hans leende nu har jag fortfarande svårt att greppa det. Han såg ut som ett litet barn som ser sin mamma för första gången på länge och springer fram för att krama henne.

I det här läget vill jag ju bara avlida.

När han inleder med att ropa "Broder!" står det klart att jag i just det ögonblicket har den sämsta upplevelsen i hela mitt liv. Han kommer fram med öppna armar, signalerar "jag vill ha kram!", och det blir en extremt jobbig situation då jag måste mota bort hans kropp med händerna, skaka på huvudet och säga "ingen kram".

Efter det är det tyst i några sekunder, sen sträcker han fram handen för ett handskak. Jag tittar på hans hand, det är inte en hand man vill röra vid. Man ser hur det pågår möten mellan olika sjukdomar på den, galna kosjukan utvecklar sig till att kunna drabba människorasen, fågelviruset gör sig redo för att första gången gå från människa till människa, TBE utvecklar en resistens mot vaccin. Det är som en speedball av dödliga virus.

Sen skakar han min hand och säger något om att han vill adoptera mig. Samtidigt som det spelas upp bilder i huvudet av hur jag sitter där i framtiden och bearbetar händelsen under hypnos. Efter det här är det svart. Det nästa jag minns är att jag sitter i duschen och gråter, solen har gått ner för länge sen, min hand är alldeles sönderskrubbad, men smutsighetskänslan sitter i.

Det jag försöker säga är: håll er undan från samhällets utslagna, de är bara otäcka. Frys ut dem, gå er väg om de närmar sig. Och fortsätt så ända tills de dör (eller drar sig tillbaka till någon skum förortspark där de kan yra om en försvunnen påse och skrika på djurriket bäst de vill).

Han är tjock igen!

2008-06-26T13:58:00.000-07:00

Våra böner har blivit besvarade.

Jag ska oooa hela natten, oooa hela da'n

2008-06-23T13:18:00.000-07:00

Det finns vissa fraser som i praktiken betyder något annat än vad som står i ordlistan. Jag skrev om ordet "kul" en gång, men det finns många andra ord som har råkat illa ut. Mest synd är det nog om ordet "våt". Det har ju gått från att ha den oskyldiga betydelsen "blöt av exempelvis regn eller saft" till att uteslutande användas i sexuella sammanhang. Förutom i ett fall – barnböcker.

Jag var en gång vikarie på ett dagis och när det var dags för sagostund där var det alltid jag som fick rycka in och läsa. Och eftersom konflikten i barnböcker oftast är något i stil med att en vante blivit blöt eller att en hund badat utan lov så dök det där ordet ALLTID upp.

Att försöka läsa en sådan sak med inlevelse, liksom gå upp i falsett och andas häftigt för att försöka låta som en uppjagad liten flicka, och sedan pipa fram någonting i stil med "Åh! Jag blir alldeles våt! sade Moa", det är den typ av aktivitet som hjärnan inte riktigt vet hur den ska hantera.

Jag fick alltid upp bilder av hur något barn skulle bli hämtat just då, att en förälder skulle komma in, höra en sådan mening tagen ur sitt sammanhang och tänka att jag typ klippt ut några "sköna porrnoveller" från FIB-aktuellt och tagit med till sagostunden. "Okej, nu då? Alice i underlivet eller Ronja Rövdotter?".

Det blev också alltid riktigt konstigt att titta upp på barnen när man läste sådana meningar. Det finns inget som får en att känna så smutsig som när man läser typ "Alma blev så våt så våt att hon var tvungen att lägga kläderna på ett element", veta den alternativa tolkningen av en sådan mening och sedan försöka se en grupp oskyldiga 4-åringar i ögonen. Att göra saker som skulle upphetsa en pedofil, det är generellt sett fel väg att gå i livet.

Det är samma sak med fraser som "jag hade ingen täckning" och "jag stod i duschen". Det här är aldrig sant. Det är lika lite sant som att hunden åt upp ens hemläxa.

Människor som säger saker i stil med "jag älskar musik!". Det här är ett av världens absolut säkraste tecken på att en person inte är särskilt intresserad av musik. Det är bara en viss typ av människor som säger sådana saker, tänk tjej, tänk rider flera gånger i veckan trots att hon är över 30, tänk tar inte av ryggsäck när hon sätter sig på tunnelbana utan sitter istället lite längre fram på sätet med väskan mot ryggstödet och skapar dålig stämning i vagnen, tänk "mys", tänk Norah Jones, tänk filmmusik (soundtracken till Braveheart och Love Actually), tänk bejakar sin barnsliga sida med hjälp av örngott med Bamse på och gulliga matupplägg på tallriken (t ex glad gubbe eller busig sol), tänk drömmer om resa till Nya Zeeland.

Om någon säger något i stil med "jag älskar film" då slutar jag omedelbart lyssna. Det är en sådan fråga man kan använda för att testa om en person är värd att prata med, tillsammans med: Går personen upprätt? Kan personen läsa utan att följa med i texten med läpparna? Vet personen skillnaden på Fellini och Batistini? Om svaret är nej på någon av dessa frågor gör du bäst i att omedelbart lämna platsen.

Slutligen. Alla uttryck i stil med ruska tupp, lira skinnbanjo, dra i enarmade banditen, gå ut med fröken höger, hedra juvelen, banka biskop. Det luriga med sådana här uttryck är att de inte betyder det man tror. När en kille säger att han ska "lira lite skinnbanjo" eller "banka biskop" så betyder inte det att han har tillverkat en banjo av skinn som han ska framföra musik på, hur mycket man än kan tro det. I själva verket betyder alla dessa uttryck någonting HELT annat. Nej, när en kille använder något av dessa uttryck så betyder det i själva verket: Jag är dum i huvudet.

Så går vi runt om ett enrissnår

2008-06-20T08:30:00.000-07:00

Det finns ingenting jag är sämre på än att känna för och med människor. Inte av hjärtlöshet, av Aspergers syndrom. På allvar, majoriteten av mina vänner har någon gång frågat lite försiktigt om jag är "säker på att jag inte är lite autistisk trots allt".

Jag har heller inga av de häftiga savant-egenskaperna, om det faller ut en ask tändstickor på golvet har jag ingen aning om hur många det är, däremot är jag mycket duktig på förolämpa andra människor utan att själv förstå det, som när jag säger till min flickvän att hennes tänder "ser ut som David Bowies" och sen inte förstår varför någon skulle kunna ta det som en förolämpning.

Eller på, säg, en nära släktings begravning, när orgeln spelar typ "Gammal fäbodpsalm" och man lämnas "tid för eftertanke". Alla omkring blundar och minns allt fint den bortgångne gjorde under sitt liv, alla underbara somrar på landet, hennes livsinsats för Rädda barnen, medan det i mitt huvud låter typ:
"En och två och tre indianer
fyra, fem och sex indianer
sju och åtta och nio indianer
TIO SMÅ INDIANER!"
till bilder av små tjocka gummor i roliga hattar som rullar över en gräsplätt. Och sen, när jag blir uttråkad, måste jag aktivt kämpa emot impulsen att dra igång en "ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA!" med bänkraderna mitt emot.

Savantlivet verkar iofs inte vara något att sträva efter, de gör ju aldrig något vettigt med sin begåvning. Att ha en hjärna som kan göra exakt vad som helst och sedan använda den till att memorera vartenda namn i hela telefonkatalogen, det är slöseri med resurser. Det är som med duktiga musiker, är man tillräckligt begåvad kommer man ju förr eller senare börjar spela antingen progressiv metal eller slick fusionrock (tänk porrfilmsmusik spelat av män med hästsvans och batiktröja).

Däremot har jag överdrivet lätt att ta till mig saker på tv. Jag kan bli gråtfärdig av att se typ "Jeppe" från REA få en dålig sockervadd på Gröna Lund, och jag känner att jag står närmre Anita och Televinken än mina egna föräldrar.

Så när människor pratar med mig om känslor jag inte förstår, typ att vara kränkt eller förolämpad eller sårad osv, då tar jag i brist på annat till repliker från Dawsons Creek, drar till med något i stil med "följ bara ditt hjärta så kommer allt att lösa sig". Sen gör jag den där minen som grisen gör på bilden och hoppas att allt ska gå över.

Det gör det aldrig.

Don't hassel the Hoff

2008-06-16T12:23:00.000-07:00

En av världens minst originella åsikter är att David Hasselhoff är knasig. Att driva med honom är 70- och 80-talisternas motsvarighet till att prata om vädret. Men jag hittade hans biografi och nu kan jag inte låta bli. Några utdrag:

"David has had a prolific acting career in addition to his two most famous roles (Baywatch and Knight Rider). He has appeared in many films including Layover, Legacy, Final Alliance, The Cartier Affair, Shaka Zulu, Nick Fury, Gridlock, and Avalanche."

Beyond its entertainment value, Baywatch has enriched and, in many ways, helped save lives.
- David Hasselhoff

"His first album, "Looking for Freedom," became number one on the German charts and he then was named Most Popular and Best Selling Artist of the Year in Germany. His hit song "Looking for Freedom" became something of an anthem for the defeat of communist regimes in eastern Europe."

Jag älskar tanken på miljontals utmärglade människor i öst som har drömt om den frigörande kapitalismen så länge de kan minnas, och så blir deras första möte med friheten "The Hoffmeister". Det måste vara så chockartat, som att, vad vet jag, bli av med oskulden genom att straffknullas av en muterad häst.

David Hasselhoff måste ju ha fått fler människor att bli kommunister än Josef Stalin. Men för en kommunistledare är han säkert ett riktigt bra kort att spela om folket börjar kräva kapitalism. Det är samma teknik som en mamma kan ta till om hon kommer på sin son med att smygröka, bara tvinga honom att röka så mycket cigaretter att han kräks, sen kommer den sonen aldrig röka igen.

I find it a bit sad that there is no photo of me hanging on the walls in the Berlin Museum at Checkpoint Charlie.
- David Hasselhoff

Jag gillar också det suspekta i att lyfta fram att man är uppskattad i öst. Det är en så slapp eufemism för: "jag är inte uppskattad någon annanstans i hela världen". Om tyskar tycker att man är bra, då är man dålig. Hasselhoffs sats kallar jag den ekvationen.

"In 1995 he saved a drowning child."
Det här är ett av mina favoritcitat alla kategorier. Det är så överdrivet. Det är ju helt uppenbart någon som vill få honom att framstå som heroisk igen efter den där hamburgarincidenten och som hittat på det där för att stärka hans rykte, men som gått alldeles, alldeles, alldeles, alldeles, alldeles för långt. Jag lovar att det finns kasserade meningar i stil med:

"1992 hjälpte David en höggravid kvinna förlösa sitt barn på ett flygplan kapat av arabiska terrorister".
"I november 1984 höll han en döende gummas hand under de sista minuterna i livet samtidigt som han viskade att hennes hår var "lent som en aftonbris".
"I slutet av 80-talet träffade han på ett lejon som hade fått en tagg i tassen, David hjälpte lejonet och de blev goda vänner".
"En gång lade han ut sin jacka över en vattenpuss så att en äldre dam kunde passera utan bli blöt om fötterna".

"In Germany, he shares his dubbing voice with Kermit the Frog" (det här har alltså inte påhittat, det är från biografin)

"In 2006 he released his autobiography, Don't Hassel the Hoff."

"He is a frequent visitor to children's hospitals during his travels around the world."
Älskar hur diffust det här är. Han skulle ju lika gärna kunna vara en kringresande pedofil om man ser till den här meningen. Varför inte bara gå hela vägen med: "David likes animals and old people and he is very good with the mentally challenged" eller dylikt.

There are many dying children out there whose last wish is to meet me.
- David Hasselhoff

En liten text om sköna killar

2008-06-13T10:35:00.000-07:00

Det finns två typer av "sköna" killar: sådana med bra smak och sådana med dålig. Men skillnaden är som godartad kontra elakartad cancer, man vill inte ha med någon av dem att göra. Det är sådana killar som "knäcker några brewskies", dj:ar, asgarvar, härmar karaktärerna i South Park (gärna typ sjunger en hyllningssång till bajskorven eller vad det nu är som händer i South Park), drar igång en facebook-grupp för att få systembolaget att börja sälja kyld öl ("bor vi i afganiztahn eller?!!", har den där "I wanna take you to a gay bar"-låten som ringsignal osv.

Det finns ingenting som skapar fler "sköna" killar än andra "sköna" killar, allra helst på tv. Och visst, jag tycker också om Filip och Fredrik, men det manliga könet kan inte hantera killar som dem. Det är som att vinka ett rött skynke framför en tjur. Om man, säg, visar en kille ett youtube-klipp där Will Ferrell och Jim Carrey busar och gör knasiga röster mellan tagningarna på någon film, då ligger det i den killens natur att vara jobbig resten av eftermiddagen.

Det är som med seriemördare. Med jämna mellanrum dyker det ju upp något underbarn som, säg, kidnappar mulliga kvinnor, flår deras hud till Vivaldis Opus 12 och sedan syr en kvinnokropp åt sig själv. Sådant är ju bara att applådera. Men när det kommer ut på nyheterna sen finns det ju alltid några dåliga copycats som sitter hemma i Motala, blir inspirerade och ger sig ut och klubbar ner någon gammal gumma med påk för att sedan dumpa kroppen i en å.

Det är så jag ser på t ex "Erik och Mackan, hela och rena", det är humorns motsvarighet till att klubba ner en prostituerad med påk och dumpa kroppen i en å. Allvarligt, hur såg deras idépitch ut? "Tänk er det här: Filip Hammar möter Fredrik Wikingsson. Hur maxat vore inte det!"

I går såg jag den norska motsvarigheten till 100 höjdare ("Norges herligeste"), lett av (håll i hatten) Bröderna Vegard och Bård Ylvisåker. Vad är det! Det är inte namn! Om man inte är viking så är inte det där legitima namn, även om man är norsk. Bård Ylvisåker! Han ska inte vara i min tv, han ska hålla i tuppfäktning på någon bakgård i Stavanger.

Och jag är ledsen att behöva säga det, men Björn Gustafsson måste nästan också räknas till den här kategorin. Alltså, han är säkert en av Sveriges bästa ståupp-komiker (vilket iofs är lite grann som att vara typ Sveriges charmigaste sugga eller månadens medarbetare på Samhall), men han kommer få så många efterföljare av typen "svennekille som slår igenom med en kul imitation av Björne på kokain". Det är som med bilen, den är ju jättebra, man kan åka långt och fort och i enstaka fall prata med den, men alla avgaser den ger ifrån sig kommer döda vår lille jord.

Jag var för övrigt på samma fest som Björn Gustafsson i fredags. Det var den mest uppskattade människan jag sett i hela mitt liv. Han bara stod still på samma plats hela kvällen medan folk köade för att få prata med honom. Det var som i Gudfadern, bröllopsscenen där i början när Don Corleone bara sitter på sitt kontor och tar emot besök hela dagen.

Sommarföljetongen del 3

2008-06-10T13:48:00.000-07:00

Hostan går in på vecka 3. Nu är det inte längre sådana där korta hundskall som en normal hosta är. Den har gått över till att mer ha karaktären av en trasig mistlur, långa utdragna klagorop som ekar över nejden. Sådana som får hundarna att yla, som får gamla människor att låsa om sig, som får högkonjunkturer att vända. Under lite mer kontrollerade former skulle man den första måndagen varje månad kunna ställa mig i ett torn och testa krigsberedskapen.

Hade man haft tillgång till den här hostan förr i tiden hade kyrkklockan aldrig blivit uppfunnen. Tio långa hostningar, sen hade man vetat: nu har Gubben Österberg gått bort. Eller, om det var vilodagen: nu har söndagsmässan börjat, jag undrar om Gubben Österberg är där.

Do they know it's christmas time at all?

2008-06-07T05:48:00.000-07:00

Det här är teckningar ritade av blinda barn på en specialskola i Solna och sedan uppsatta på väggen, inte I skolan, på UTSIDAN. Det kan ju inte gärna vara barnens idé det här. Garanterat något lärare som har tagit "vi tänker minsann inte skämmas för vilka vi är"-mentaliteten och sedan löpt amok med den. Tanken är väl god antar jag, man ska ju inte skämmas för den man är osv, men att aktivt lyfta fram sina tillkortakommanden, det känns onödigt. På samma sätt som det skulle vara onödigt att, säg, låta en grupp autistiska barn sätta upp en musikal eller arrangera en memory-turnering på en demensavdelning.